Tempofestivalen i Stockholm visade nyligen dokumentärfilmen ”Barnen från Camp Ashraf”.
Filmen ska skildra upplevelserna av när tusen barn som kom till Sverige, Europa och Nordamerika i början av 1990-talet. Dessa barn placerades hos fosterfamiljer. Några var anhöriga och andra exiliranier som i många fall sympatiserade med den iranska oppositionen, Folkets Mojahedin. Barnen bodde i Camp Ashraf, Irak, fram till Gulfkrigets utbrott när säkerhetssituationen blev sådan att barn inte längre kunde vara kvar på lägret. Flera föräldrar valde att stanna kvar för att fortsätta kampen mot den religiösa diktaturen i Iran. Andra valde att följa sina barn till västvärlden.
Regissören ifrågasätter inte när regimen promotar hennes film
Regissören Sara Moein har sagt att hon är förvånad över att filmen har skapat en stark reaktion. Hon påstår sig undra varför folk protesterar mot en film som ”ingen utanför filmteamet hade sett”.
Det hon medvetet utelämnar är hur regimen i Iran har välkomnat filmen. De har reagerat så upphetsande att de redan flera veckor innan premiärvisningen på Göteborgs filmfestival marknadsfört den på hemsidor ökända för kopplingar till underrättelseministeriet
Varför är regimen i Iran, känd för rekordmånga avrättningar och gisslandiplomati, så tvärsäker på att dokumentärfilmen, som enligt regissören ingen utomstående har sett, skulle gynna dem så mycket att de flitigt marknadsför filmen?
Detta borde egentligen bekymra filmskaparna och producenterna på ATMO och leda fram till granskning av situationen. Filmskaparna kan till exempel enkelt fördöma regimen och dess försök att utnyttja deras film i sin propaganda mot oppositionen. Men så är inte fallet utan flera av filmens huvudpersoner bedriver idag en mobbningskampanj på social medier mot kritiker och de som förkastar deras version och offermentalitet.
Stänger ut kritiker
Men i stället för att svara på huvudfrågan undviker regissören och de ansvariga all försök till samtal och frågor som är självklara när det gäller en skattefinansierad dokumentärfilm.
Det var många, däribland flera Ashraf-barn som hade åkt till Göteborg för att se premiärvisningen. De ville se filmen och medverka i den utlovade frågestunden med filmskaparna. De var förvånade över att man hade kallat in polisen och ordningsvakter för att bevaka premiären.
Filmskaparna hade gått ut med varningar om att de som ”protesterade mot filmen” skulle vara galningar och att de avsåg stoppa premiären till varje pris. Men verkligheten var det motsatta. Allt gick lugnt och respektfullt. Däremot valde arrangörerna och filmskaparna att själva ta över frågestunden utan att låta publiken ställa frågor. Helt plötsligt fanns det inte tid för publikens frågor. I Stockholm fick filmskaparna monopol över biljettförsäljningen och kunde på så sätt välja ut sin egen publik.
Filmskaparna gjorde med andra ord precis det som de anklagade andra för. Sanningen är att det var ingen som protesterade mot eller önskade stoppa filmen. Tvärtom. De hade kommit för att se filmen. De hade kommit för att få chansen att ställa sina frågor och utmana filmskaparnas narrativ. Men de blev censurerade och besvikna.
Filmen har ett politiskt budskap
Filmen är ingen dokumentär som skildrar fyra personers berättelser. Den har ett politiskt budskap nämligen att utnyttja de fyra personernas livsöden för att smutskasta och baktala Folkets Mojahedin, och dess ledare, vilket råkar vara den främsta erkända motståndsrörelsen mot regimen i Iran.
Filmen för också fram många grundlösa anklagelser och utelämnar händelser och fakta som drabbar alla som en gång bott på Ashraf och de många Ashraf-barn som inte delar de fyra huvudpersonernas åsikt. Därför känner många Ashraf-barn att deras livshistoria har kapats för att föra fram ett politiskt budskap och attack mot de som kämpar mot den brutala regimen i Iran. De känner sig besvikna särskilt när filmen sägs vara tillägnad alla de nära tusen Ashraf-barn.
Filmens brister och osanningar tyder på att den inte har genomgått en trovärdig granskning.
Filmen representerar inte Ashraf-barnens livsöden
De nära tusen barn som lämnade Ashraf och deras föräldrar samt fosterföräldrar lever idag och flera bor i Sverige. Men filmskaparna har inte ansträngt sig för att ta med andra perspektiv. Därmed återstår frågan om hur man kan skapa en dokumentär som medvetet undviker en stor del av sanningen och väljer att återge en politisk, ensidig version av verkligheten.
Många av påståendena i filmen mot den iranska oppositionen, Folkets Mojahedin, är slående lik iranska regimens beskrivningar och ordval. De återspeglar berättelser och anklagelser som regimens statliga medier och globala desinformationskampanjer står bakom, vilka syftar till att smutskasta den organiserade oppositionen.
Det är anmärkningsvärt att en film producerad av regimen utifrån samma historia med titeln Colonel Soraya hade haft premiär i Iran endast några månader tidigare.
Sedan det senaste folkliga upproret har regimen ökat förföljelsen av sympatisörer och familjer till Folkets Mojahedin i Iran. Flera demonstranter har blivit dömda till döden eller blivit avrättade för samröre med oppositionen. Därutöver överlevde nyligen den dåvarande vicepresidenten i Europaparlamentet ett terrordåd, som både han och polisen anklagar den iranska regimen för på grund hans stöd för Folkets Mojahedin.
Filmskaparna har ett ansvar som de måste ta
Erfarenhet visar att varje gång regimen känner sig hotad av folkliga protester i Iran så ökar den sina attacker mot oppositionens medlemmar, sympatisörer och anhöriga både i och utanför Iran, särskilt mot de medlemmar som bor i Ashraf, Albanien. De har redan varit mål för flera terrordåd de senaste åren. Ett annat exempel är det misslyckade bombattentatet mot oppositionens stora årliga sammankomst i Paris sommaren 2018. En av regimens diplomater arresterades för den misslyckade terrorattacken och dömdes senare till 20 års fängelse för terrorism. Han avtjänade dock aldrig sitt straff utan släpptes fri i en fångutväxling med Belgien.
Filmskaparna har därmed ett ansvar. Ett ansvar att vidta samtliga åtgärder mot att den iranska regimen inte utnyttjar deras film i syfte att fortsätta sin förföljelse och terror mot oppositionen och dess anhängare. Särskilt mot bakgrund av Säpos varningar om det allvarliga hot som regimen i Iran utgör mot oppositionella och kritiker i Sverige.
Massud Kiani
Maryam Ossati
