På Göteborgs filmfestival i år visades filmen ”Barnen från Camp Ashraf”. Dokumentären handlar om fyra iranska flyktingar som kom till Sverige från Irak under tidiga 90-talet. I Irak bodde de med sina respektive familjer som hade anslutit till iranska motståndsrörelsen, Iranska Folkets Mujahedin.
I dokumentären framkommer det att personerna i filmen är kritiska mot rörelsen och föräldrarnas olika beslut. Efter att de medverkande fått kritik efter premiären, p.g.a. hur de målat upp verkligheten, har de gått ut i sociala medier och sagt att alla barnen från Camp Ashraf delar deras bild då ingen sagt emot dem offentligt. Vi de undertecknade växte upp i Camp Ashraf och tycker att filmen presenterar en felaktig och förvrängd version av vår flykt och uppväxt och att det har gjort med politiska syften. Alla har rätt till att berätta sin historia och sin upplevelse av livet men de har ingen rätt att förvränga fakta som vi alla har varit vittnen om. Dessa personer i dokumentären representerar varken oss, vår historia, åsikter eller upplevelse.
Nu i veckan ska filmen spelas upp i Stockholm på Tempofestivalen, vilket kommer bidra till ytterligare spridning av halvsanningar och lögner. Många av oss har inte sett filmen och vill heller inte bidra till tittarsiffrorna då personerna som medverkar livnär sig på click-bait. Men när filmen nu ska få ytterligare spridning i vårt namn, måste vi säga ifrån. Dokumentären insinuerar att barnen i Camp Ashraf skickades ut till Sverige och övriga Europa för att bli nästa generations krigare för motståndsrörelsen. De berättar en påhittad och effektsökande snyfthistoria där händelsen tagits helt ur sin kontext.
När barnen skickades ut från Camp Ashraf var det krig i Irak, första Irak-kriget. Det internationella påtryckningarna och sanktionerna mot Saddam Hussein hade intensifierats till den grad att det inte fanns mat att äta för alla. Många av oss minns detta. Vi levde med förtejpade fönster för att förhindra att ljus läckte ut och exponerade oss för bomber. Vi läste sagor i ljuset av fotogenlampor i skyddsrum våra föräldrar hade grävt ut eller byggt. Vi sov och åt till ljudet av flyglarm. Det var ingen plats för barn.
För oss är det inte konstigt att våra föräldrar tog de tuffa besluten att skicka ut oss i världen. Det var inga lätta beslut, det var tunga farväl och både vi som då var barn och våra föräldrar hade ingen aning om vart vi skulle eller om vi någonsin skulle återförenas. För många av oss har minnena väckts till liv igen av scenerna från Ukraina där familjer tvingas skiljas från varandra på grund av kriget. Vi som växt upp i Sverige och berättat om vår bakgrund för vänner och bekanta har ofta fått höra att det liknar det som hände med de finska barnen som skickades ensamma till Sverige av sina föräldrar under andra världskriget. Vår närvaro i Sverige är uteslutande ett resultat av krig, precis som många andra ensamkommande barn på flykt.
Dokumentären i fråga är fylld av halvsanningar eller uppochnervända sanningar. Man har tagit ibland sanna påståenden och placerat dem i en annan osann kontext eller kryddat verkligheten med egna politiska övertygelser för att skapa en historia som attraherar klick och splittrar iranska diasporan. Många iranier ser detta som ren propaganda från iranska regimen, ett försök att misskreditera motståndsrörelsen.
Vi tycker det är viktigt att även vår röst blir hörd. Under inga omständigheter representerar dokumentären ”Barnen från Camp Ashraf” vår levda erfarenhet. Under inga omständigheter representerar de medverkande i dokumentären våra åsikter om den iranska motståndsrörelsen och våra föräldrars beslut. Vi förstår att våra familjer tog svåra beslut för oss så att våra liv kan säkras och vi kan leva våra liv och ha utbildning i en trygg miljö.
Moud Taslimi
Hossein Taslimi
