Sadroldin Tam, filmproducent i exil: ett svar på den överdrivna och mullavänliga titeln ”Förhöjd säkerhet när film om Mujahedins svenska barn visas i Stockholm” i Dagens Nyheter, den femte mars.
Jag heter Sadroldin Tam och är filmproducent och politisk flykting från Iran som sedan 1985 bor i Sverige.
När jag anlände till Sverige hade jag fortfarande synliga spår av tortyr i kroppen. Efter många långa år lyckades Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade, behandla färdigt mina sår. Jag var långt ifrån ensam om att leva traumatiserad.
Som dokumentärfilmare, är jag ingen lekman utan erfaren observatör av sanningars och lögners olika anleten.
Under min exil har jag producerat flera dokumentärfilmer, t.ex. Auschwitz 96 som ingick i Forum för levande historia. Filmen handlar om förintelsen från skeendena under kriget till nutid och visades senare i alla svenska skolor och antirasistiska filmfestivaler.
Jag är inte någon lekman när jag kritiserar ”Barnen från Ashraf”. Dokumentären ”Barnen från Ashraf” är ett bevis på att den iranska regimens propagandamaskineri saknar gränser.
Varje år produceras flera liknande filmer med olika titlar av regimvänliga filmproducenter. Dessa filmer är fulla av lögner och förvrängningar av sanningen, som inga vettiga och pålästa människor köper. Regimen i Iran är otroligt kompetent när det gäller att skapa livslögner. Som alla kriminella organ arbetar de efter Josef Göbels devis ”ju större lögn desto mer trovärdig”.
Om man väljer att visa en film som ”Barnen från Ashraf” behöver man förstå hur förtryckarregimer fungerar och också vara medveten om att dessa barns situation lyfts in i ljuset just nu av en anledning.
Det är inte för att regimen plötsligt fått kännedom om barnens situation och plötsligt drabbats av empati, utan de rörande berättelserna används för att effektivt styra om strålkastarljuset från det faktum att den iranska regimen har påskyndat sitt avrättningsorgan efter de landsomfattande protesterna 2022. Missta inte engagemanget för empati utan se rökridåerna för vad de är.
Jag är för alla människors rätt att få sin berättelse skildrad och välkomnar en film om Ashraf-barnen, under förutsättningen av att man tittar på ämnet från flera perspektiv. I nuläget är det en ensidig film, vilken propaganda såklart tenderar vara, som inte visar de riktiga anledningarna till varför barnens historia är viktig att slå vakt om. På vilket sätt kan regimen påverkas om bilden nyanseras?
De är givetvis inte barn längre och intellektuellt och politiskt säkert mer mogna än vad jag är. Man bör anstränga sig och åka till Albanien och träffa dessa ”barn” i Ashraf 3.
De är där de vill vara. Regimens vinkling av deras historia gör ingen rättvisa utan sprider osanningar och tjänar mörka krafters syften.
Om er överdrivna och mullavänliga titeln
För det första, i er artikel använder ni adjektivet ”sekt” som skapats av Iranska regimen mot den huvudsakliga och mest sammanhängande oppositionen, vilket visar er opartiska journalistik!
För det andra, säger filmskaparen att hon har arbetat med det här projektet i flera år!
Hur kommer det sig att hon bara lyckats hitta dessa 4 personer av dessa 1000 personer genom åren, eller hittade de dem åt henne?
Varför välkomnade inte denna filmskapare närvaron av hundratals av dessa barn som har nått puberteten i dag och som i Camp Ashraf 3 har ägnat hela sina liv åt den fullskaliga kampen mot den kriminella regimen i Iran?
Den borde vara en beställd film!
Dessa före detta barn är idag Irans modigaste barn och hjältarna i vår kamp.
Noterbart är att farbror till en av filmens huvudkaraktärer, är en välkänd för kopplingar i regimens underrättelseministeriet och har täta kontakter med varandra.
