Den 25 november på den internationella dagen mot våld mot kvinnor medverkade utrikesministern Ann Linde (S) i ett riksdagsseminarium om kvinnors och flickors rättigheter i Mellanöstern.
Seminariet arrangerades av riksdagens tvärpolitiska nätverk mot diskriminering och förtryck i hederns namn i samarbete med Varken hora eller kuvad och Bred feministisk plattform.
I sitt anförande talade utrikesministern om hur Sverige kommer att fortsätta med bistånd till Afghanistan även efter talibanernas övertagande. Ann Linde insisterade att det är det bästa sättet att stötta kvinnor och flickor i Afghanistan. Hon lovade dock att Sverige inte kommer att erkänna och legitimera talibanstyret och fortsätta stå upp för kvinnors och flickors rättigheter.
Men utrikesministern fick hård kritik av kvinnoaktivister som och medverkade i seminariet inte minst av den iranska kvinnorättsaktivisten och journalisten Masih Alinejad.
Den iranska kvinnorättsaktivisten hänvisade till det faktum att Ann Linde hade tidigare burit slöja under ett officiellt besök i Iran och tvingat andra svenska kvinnliga tjänstemän och diplomater i delegationen att göra det samma.
Likt många svenska exiliranier undrade Alinejad hur Ann Linde kunde kalla sig feminist och samtidigt legitimerar den Islamiska republiken och talibanerna? Utrikesministerns och regeringens hållning väcker flera frågor.
Hur ska den svenska regeringen påverka större och viktigare frågor i detta avseende när regimen i Iran tillåts dikterar hur den svenska utrikesministern måste klä sig för att få lov att prata med regimrepresentanter?
Varför Sveriges utrikesministern inte står upp för principen ”min kropp, mitt val” när det kommer till kvinnor i Iran, Afghanistan och Mellanöstern?
Kan och ska iranska kvinnor, aktivister och kvinnorättskämpar lita på Sverige när dess ”feministiska” regering saluför egna värderingar?
”Jag anser att mitt uppdrag som minister är så viktigt att jag vill resa oavsett om det innebär att jag måste ta på mig en hijab”, svarar Ann Linde i försvar av regeringens politik.
Svaret övertygar knappast och framstår mer som om Ann Linde gratulerar sig själv för vad i verkligheten är en motsägelsefull politik.
Många svenska exiliranier undrar därför om utrikesministern har ett bristande minne eftersom hon lätt glömmer iranska regimens lögner eller om hon medvetet spelar prästerskapet i händerna?
En majoritet av dem anser att Ann Lindes och regeringens agerande och politik är i verkligheten ett svek mot kvinnor i Mellanöstern. Det eftersom Ann Linde ger de fundamentalistiska krafter som den Islamiska republiken och talibanerna ett erkännande när hon underkastar sig deras bakåtsträvande slöjtvång.
2017 ledde Ann Linde en delegation till Iran för att skriva på handelsavtal med iranska regimen. Men den ”feministiska” regeringens besök blev en världsnyhet när alla kvinnor i den svenska delegationen täckte sina hår, la handen på bröstet och bugade undergivet framför den dåvarande iranska presidenten, Hassan Rouhani.På frågan om varför hon bar slöja, svarade Ann Linde i svensk television att alla kvinnor måste bära slöja enligt ”iransk lag” och att hon ”naturligtvis” respekterade lagen. Iranska regimen vann en propagandaseger när utrikesministern underströk att hon ”vill ju inte vara olaglig”.
Ann Lindes ”feministiska” budskap till iranska kvinnor och till omvärlden var och är entydigt, LYD PRÄSTERSKAPET OCH RESPEKTERA LAGEN.
Ett år senare bjöd UD in iranska regimens vicepresident för kvinno- och familjefrågor, Masoumeh Ebtekar, till en global jämställdhetskonferens, Stockholm Forum on Gender Equality.
Utrikesministern stod då värd för en paneldiskussion med Masoumeh Ebtekar för att diskutera jämställdhet utan att kritisera prästerskapets könsapartheid.
Samtidigt hävdar den svenska regeringen att den är världens första ”feministiska regering”.
Problemet, Ann Linde, är att den rådande islamiska lagen i Iran är stiftad av ett gäng kvinnofientliga, bakåtsträvande mullor och inte av det iranska folket. Dessa medeltida lagar föreskriver inte bara slöja för att trycka ner kvinnor som utgör hälften av Irans befolkning utan reducerar kvinnor och flickor till andra klassens medborgare i sitt eget landet.
Ann Lindes agerande uppmuntrar i själva verket bara regimen i Teheran att fortsätta sitt förtryck, sina grymheter och systematiska marginalisering av kvinnor. Regimen tolkar den svenska utrikesministerns underkastelse som grönt ljus för att hota iranska regimkritiker och aktivister i Sverige.
Ann Lindes försvar av regeringens motsägelsefulla politik påminner om de som försvarade eller översåg Nazitysklands grymheter för lukrativa affärer och handelsavtal. Precis som då är det dömd att misslyckas.
Sverige måste ändra kurs och inse att kvinnor är den främsta drivkraften för en riktig förändring i Iran. Iranska kvinnor har redan offrat enormt mycket för att säkra sina fri- och rättigheter. De går idag i täten för de folkliga protesterna och leder den organiserade motståndsrörelsen mot prästerskapet. Sverige bör därför genomföra en utrikespolitisk som utgår från att stödja kvinnor och kvinnorättskämpar i Iran som allierade istället för att underkasta sig deras förtryckare, det bakåtsträvande prästerskapet i Iran.
Annars står den svenska ”feministiska” regeringen i vägen för och försvårar en verklig förändring i Iran istället för att främja en.
Mojtaba Ghotbi
2021 11 29
