Regimen i Iran vänder nu blickarna mot öst och tecknade nyligen ett 25-årigt samarbetsavtal med Kina.
Avtalet är ett desperat försök från Khameneis terrorregim att köpa tid åt sig själv inför växande folkligt missnöje i Iran mot hans religiösa envälde.
Prästerskapet usurperade makten i Iran genom att avleda iranska folkets demokratiska revolution mot shahens diktatur 1979 och istället inrätta ett religiöst envälde, den Islamiska republiken. Mullorna lyckades tack vare västvärldens samarbete och godkännande. Men idag, mer än fyra årtionden senare, ser prästerskapet österut för att överleva.
Varje regim måste förlita sig på en maktkälla. Dessa källor är antingen folket eller utländska makter.
Shahens regim förlitade sig inte på det iranska folket utan på USA och västvärlden. När västvärlden drog tillbaka sitt stöd för Shahens regim, kollapsade Shahens diktatur snabbt.
Prästerskapets regim har idag inte något stöd bland iranska folket, vilket bevisas av de många folkliga protester och uppror i Iran under de senaste 42 åren. Regimens ledare känner till denna verklighet bättre än någon annan i världen.
Idag i kampen mellan regimens två fraktioner hoppas de så kallade reformisterna på väst. De tror starkt på att de kommer att lösa sina problem med USA och säkra prästerskapets överlevnad genom att hänga sig på västvärlden.
Men att gå in i förhandlingar med USA och acceptera de amerikanska förhållandena kommer så småningom att leda till ”ständig nedgång”, varnade regimens nuvarande högste ledare Khamenei som har sista ordet i alla politiska och ekonomiska frågor i Iran. Han varnade att ett närmande mot väst kommer så småningom att leda till att prästerskapet störtas i senare skeden.
Det dominerande gänget, de hårdföra fundamentalisterna som har Khameneis stöd, tror att detta inte är en väg ut för regimen. De tror att revolutionsgardets filosofi och status undermineras om regimen accepterar USA:s och västvärldens förslag och kompromissar eller överger prästerskapets maktkomponenter (kärnvapen- och ballistisk robotprogram, inblandning i regionen, global terrorism, inhemsk repression).
Faktum är att prästerskapet i Iran kommer att falla när revolutionsgardet, stommen i regimens förtryck och repression, försvinner.
Den diktatoriska regimen hade höga förväntningar att USA:s nya president Biden. Regimen räknade med att Biden skulle ta bort alla sanktioner utan några villkor. Men regimens ledare i Teheran inser nu efter ett tag att vad de trodde var fel och att drömmen de hade var inget annat än en dröm.
Idag bedriver den fallande regimen i Iran en politik som går ut på att vända ”blicken mot öst”. Detta är dock inget ett desperat försök att ta tag i de ruttna strängarna för att rädda prästerskapet från att falla när slutfasen för regimen närmare med ständigt växande folkliga protester och folkligt missnöje i Iran.
Att hänga på den kinesiska regimen, som ibland inte stöder den iranska regimen och gynnar USA tiotals gånger mer än Iran, kommer inte att rädda prästerskapet från att störtas.
Man måste komma ihåg att Kina har ännu inte kunnat betala iranska regimen för den olja som landet köper. Kina ursäktar en del av sin utebliven betalning på grund av sanktioner och internationella lagar mot finansiering av terrorism och pengatvätt.
Istället för att de kinesiska bankerna ska betala ränta på de iranska pengar som de förvarar betalar iranska regimen Kina för att landets banker ska fortsätta behålla iranska pengar.
Under dessa förhållanden hur kan man verkligen tro att Kina kommer att investera 460 miljarder dollar i Iran?
Iranska regimen må ha vänt blicken mot öst. Men detta kommer inte att vara en väg framåt för regimen utan indikerar snarare att prästerskapets slut närmar sig.
I slutet av Shahens regeringstid kom den dåvarande kinesiska presidenten till Iran, vilket inte gav honom annat än ökändhet.
Obotliga ekonomiska och sociala kriser har uppenbarligen övertygat iranska regimen till att teckna ”ett omfattade samarbetsavtal” med Kina. Men i själva verket har regimen reat ut Irans naturresurser och tillgångar som tillhör iranska folket.
Både iranska folket och den iranska motståndsrörelsen har fördömt avtalet som landsförräderi vilket för dem ännu närmare i frihetskampen mot prästerskapets envälde.
Iransk konstnär
2021-04-03
