Pensionärer i Iran höll omfattande protester mot regimen, dess ekonomiska misskötsel, förtryck och korruption under söndagen, den 14 februari. Protestaktioner organiserades i minst 18 iranska städer däribland utanför regimens parlament i Teheran och i andra storstäder som Shiraz, Esfehan, Ahwaz och Yazd.
Söndagens landsomfattande protester organiserade av pensionärer var det fjärde i sitt slag under de senaste två månaderna.
Även andra samhällssektorer som tvingas leva i misär och fattigdom anslöt sig till pensionärernas protester i många städer bland dem lärare och småinvesterare.
Slagord riktade mot regimen
Slagorden riktade sig mot regimen i sin helhet och vittnade om att de regimkritiska protesterna kommer bara att fortsätta. De gav också uttryck för folkets växande missnöje mot regimens förtryck och misskötsel av ekonomin.
Några av de slagord som hördes under söndagens protester var följande. ”Nog med tyranni, vi har inget att äta”. ”Inflation och höga priser, vad har du att säga Rouhani?”. ”Vi kommer inte att sluta förrän vi får tillbaka våra rättigheter”. ”Vi får våra rättigheter endast genom att protestera på gatan”. Och ”fattigdomsgränsen är 12 miljoner rials, vår inkomst är 3 miljoner rials”.
Det som stod ut under söndagens protester var att deltagarna öppet förkastade regimens lögner om att Irans ekonomiska problem är orsakade av amerikanska sanktioner och internationella påtryckningar.
”Vår fiende är här [i landet], de ljuger att det är USA”, skanderade demonstranterna under söndagens protester.
Folket håller regimen ansvarig för Irans problem
Det står därmed klart att iranska folket håller regimen och dess ledare som ansvariga för landets ekonomiska och sociala kriser. Det visar också att det iranska samhället ser idag prästerskapets styre som folkets verkliga fiende.
Söndagens landsomfattande protester ägde rum med stort deltagande trots regimens ökade förtyck och avrättningar sedan januari 2021. Till skillnad från tidigare år kunde regimen inte förebygga och kväsa organiserade protester.
Det bland annat för att regimen saknar resurser och har mindre förmåga att kväsa folkliga protester över hela landet. Regimen fruktar dessutom att flera blodiga nedslag mot protester kommer att bidra till det växande folkliga missnöjet mot prästerskapet som i sin tur kan leda till landsomfattande uppror.
En annan anledning är att folket inte längre är rädda för regimens förtryck och repressiva säkerhetsorgan eftersom de inte har något mer att förlora.
Därmed håller maktbalansen i landet på att skifta från regimen till folkets fördel. Detta har inte hänt i Iran på 40 år och påminner om åren innan 1979 års revolution.