Europa och särskilt Frankrike har haft en serie allvarliga islamistrelaterade terrorattacker sedan 2014, inklusive attackerna som dödade 130 människor i Paris i november 2015.
Nu står Europa står inför en ny våg av terrorism.
Det började med mordet på läraren Samuel Paty som halshöggs av en ung tjetjensk islamist var en vanlig lärare i en nordvästlig förort till Paris. Kort efter dödades tre och flera skadades i ett terrordåd i Notre Dame-katedralen i Nice.
Bara dagar efter dödades minst fyra personer och 15 andra sårats i en terrorattack i Österrikes huvudstad, där gärningsmannen attacken utfördes av minst en ”islamistisk terrorist.”
Den vågen av attackerna visar att en islamistisk underjordisk rörelse har lyckats etablera sig djupt i det europeiska samhället på ett sätt som undgått statens kontroll.
Historiskt sett har rätten att kritisera religionen ansetts vara en essentiell del av den yttrandefriheten som i sig även varit kopplat till en anti-klerikalism och nedmontering av sådant som anses vara tabu och ”heligt” från makthavares sida.
Sådan kritik har varit en betydande nyckel till gjorda sociala framsteg i de mest demokratiska länderna, bland annat Sverige.
Det är numera närmast en fråga om liv och död för många människor som lever under islamistiskt styre. Till exempel i de områden i världen där Islamiska Staten har makten samt i länder Saudiarabien och Iran där kritik av stat och religion är analog, då religionen och staten inte ses som separata företeelser.
Där islamistiska styren förekommer kan allt från att kräva jämställdhet för kvinnor eller fackliga rättigheter till att utmana eller fördöma ”sexuell jihad” och den ”islamiska kulturrevolutionen” vilken förbjöd böcker och som skulle ”rena” högre lärosäten och dess utbildning, mötas med arresteringar, fängelse och även dödsstraff.
I delar av världen där islamister inte har den totala makten utan har ett betydande inflytande, där Sverige är ett av dessa länder, möts kritiker av Islam av aggressiva anklagelser om rasism och islamofobi vilket utgör ett sätt att kunna avleda legitim upprördhet mot den radikala, kompromisslösa islamismen som står för dödande av kritiker och massmord på människor vilka inte delar deras fanatiska tro och världsbild. Genom att högljutt stämpla islam-kritiker som rasister och islamofober undviker de som för fram dessa anklagelser att själva behöva försvara och svara på legitima frågor om sina radikala trosuppfattningar.
Ett faktum är även att muslimer ofta blir de första offren för den radikala islamismen när islamismens anhängare tar makten och muslimer ligger även i framkant vad gäller att göra motstånd emot de radikala islamisterna. Dessutom har islamismens uppkomst medfört en motsvarande ökning av intresset för andra uppfattningar som ateism, sekularism och kvinnlig frigörelse.
Kärnan av saken är att det pågår en global kamp mellan de islamistiska teokratierna och den muslimska religiösa högern å ena sida, och sekularister och personer som kämpar för social rättvisa å andra sidan. Det är en kamp som äger rum inom och över både samhällen och länders gränser. Trots detta verkar svenska politiker endast bekymra sig om och vurma för ”den äkta muslimen” som för dem är den radikale islamisten. Detta har blivit en paradgren i svensk politik för att avfärda all kritik genom att fördöma de som konfronterar och fördömer radikal islamism med att detta utgör en demonisering av vanliga muslimer, vilket det inte är.
Att jämställa vanliga moderata muslimer med islamister och kategorisera dom som att dom alla är samma typ och grupp av människor är inget som utmanar islamofoba strömningar i det svenska samhället – tvärtom förstärker det problemet med islamofobi och stoppar samtidigt möjligheterna att bekämpa och konfrontera den radikala islamismen i Sverige.
Vissa grupper sympatiserar med Islamiska Staten och hävdar bestämt att rörelsen utgör Islams reformation. Den radikala islamismen måste dock utmanas och bekämpas genom kunskap och upplysning vilket inte kan ske genom ytterligare en religiös reformation eller religiös strömning som skulle kunna överta det inflytande och den roll Islamiska Staten och andra islamistiska grupper innehar.
För att bekämpa radikal islamism är rätten att utmana och kritisera religioner, religiösa regler och religiösa sedvänjor avseende alla religioner legitim, inklusive Islam, Kristendom, Buddhism, Hinduism, etc. Denna rätt att kritisera, utmana och debattera är avgörande för ett demokratiskt samhälles fortlevnad, det vill säga fortlevnaden av ett samhälle där alla individers individuella fri- och rättigheter skyddas och försvaras.
Islamismen är ett verkligt och potentiellt hot mot alla demokratiska värderingar och ett hot emot de skyddade mänskliga fri- och rättigheter som bland annat framgår av den Europeiska konventionen om skydd för mänskliga rättigheter.
Sverige är det land i Europa som näst efter Belgien haft flest så kallade ”terror-resenärer” per capita. Om hotet från den islamistiska extremismen ska kunna bekämpas på ett effektivt sätt kommer det inte räcka med att endast skärpa den svenska terrorlagstiftningen och dess tillämpning, vilket i och för sig är mycket nödvändigt
Det måste även ges utrymme för muslimer som vill leva fredligt i Sverige. Därför måste en skiljelinje dras mellan de som utgör radikala islamister vilka ska bekämpas hårt och mellan vanliga muslimer i Sverige. Här har den svenska regeringen och våra svenska politiker en monumental, avgörande uppgift och ansvar för att både etablera och verka utifrån denna distinktion.
