Att islamister vill erövra och därmed ockupera västvärlden förvånar inte mig. Det som förvånar mig mest är västvärldens naiva och eftergivna politik gentemot denna förfärande fundamentalitiska terrorideologi.
Hur vi visar vår oro över expanderingen av denna ideologi och varnar de berörda beslutfattarna verkar inte ha någon som helst betydelse.
Vad krävs för att de sovande politikerna ska vakna upp och ta hoten från välberäknade islamiska krafter, som sakta men säker hotar våra demokratiska grundvärderingar, på allvar?
I en konferens om ”Hijab i väst”, som jag tidigare skrev om, bekräftar förläsarna att det finns mycket att oroa sig för när det gäller islamismens obehindrade frammarsch i Sverige.
En islamisk forskare och konvertit, brittiska Dr. Rebecca Masterton visade den nakna sangingen i sin föreläsning.
Hon talade om att vi lever i en ”post-kolonial era”. Även om Sverige inte hade kolonier är Sverige en del av väst och måste därför behandlas som ex-kolonister.
– Vi befinner oss i en postkolonial tid. Sverige deltog visserligen inte i kolonialisering men ändå kändes det inte trevligt när andra västerlänningar kom till ens land och ändrade på det som var bekant, sa hon.
Du kom till oss, säger den brittiskfödda konvertiten.
Masterton beskrev dagens massinvandring till väst ”som muslimernas tur att återta europeisk kolonialism – nu för att kolonisera Europa och förändra den europeiska kulturen”. Och detta projekt är alltså Masterton själv en del av: att konvertera till Islam och vara aktiv i Irans tjänst.
Noterbart är att denna syn finns bland både shia- och sunni-muslimer.
Den gemensamnämnaren mellan dessa radikala muslimska grupper är deras önskan att utplåna alla andra religioner och etablera ett religiöst islamiskt kalifat i hela världen.
Så hur kom vi till den punkt där människor över hela världen påverkas så starkt och lever i en sådan rädsla? Det överraskande svaret på denna fråga ligger i väst, där människor stöder demokratiska och pluralistiska samhälle baserade på rättsstatsprincipen, lagar samt mänskliga fri- och rättigheter.
Islamiska terrorister bryr sig inte om något av dessa ideal, och när västerländska ledare visar svaghet och är rädda för att använda militärmakt och följa erkända internationella lagar för att ställa terrorister till svars, tjänar detta bara till att uppmuntra terroristorganisationer.
Denna situation är inte irreversibel, men den kräver en förändring i tankesätt och en internalisering av verkligheten, särskilt bland EU-länderna. Det måste finnas samarbete mellan världsledare om vi ska ta tillbaka kontrollen från detta relativt lilla antal terrorister som skapar kaos bland civila över hela världen.
Att göra en framgångsrik förändring skulle innebära införande av akutregler i västländer och genomföra lagstiftningsändringar som skulle göra det möjligt för säkerhets- och underrättelsekrafter att utföra sina jobb på rätt sätt. Vi måste förstå att vi inte kommer att överleva om vi inte följer ordspråket ”När du är i Rom, gör som romarna gör.” Eftersom vi lever i en djungel måste vi börja bete oss som de vilde stammarna som bor där. Annars kommer vi snart att bli foder för dessa mordiska stammar.
Det är uppenbart att islam som religion inte är problemet utan bara terrorister och ledare som agerar i islams namn. Detta hot har inte tagit över världen ännu, men om vi ignorerar det, vilket händer framför våra ögon idag, och låter fler och fler länder runt om i världen krascha under radikalt islams inflytande kommer situationen att fortsätta att förvärras avsevärt. Vi kan inte låta det hända.
Över stora delar av den islamiska världen finns det många muslimer som är desillusionerade av de barbariska handlingar som rättfärdigas i deras religions namn.
Framväxten av islamismen, en mycket politiserad tolkning av islam, sedan 1970-talet tycktes bara bekräfta samma uppfattning: att ”islam är motståndskraftig mot sekularisering”, som Shadi Hamid, en framstående tänkare på religion och politik, konstaterade i sin bok 2016, Islamisk exceptionellism .
Islamiska republikens grundare, Khomeini, beskrev i sin bok ”Islamiskt statstyre”, som väl kan jämföras med Hitlers ”Mein Campf”, grunderna för en ”islamisk stat styrd av en högsta andlige ledare med absolut makt som guds representant på jorden”. Därefter inrättade han terrorstyrkan revolutionsgardet för att försvara och sprida denna ”islamiska revolution” över hela världen, vilket numera är inskrivet i Teheran-regimens konstitution.
Detta borde ha alarmerat västvärlden och dess ledare om det kommande hotet mot vår frihet, mot demokratiska värderingar i väst, de principer som tidigare generationer hade kämpat hårt för och som kostat tidigare generationers frihetskämpar ett högt pris.
Denna lära om iransk maktexpansion har Khomeinis arvtagare efterföljt genom att dominera Irans grannländer. Detta utgör ett första steg i det iranska prästerskapets strävan att etablera ett fundamentalistiskt shia-islamistiskt imperium.
Istället för att bekämpa islamisk fundamentalism har våra ledare och beslutsfattare valt att blidka denna bakåtsträvande ideologi med eftergifter och incitament. De har systematiskt vägrat erkänna att terrorismens och islamiska fundamentalismens hjärta ytterst klappar i Teheran, inte för att detta inte skulle vara sant utan för att det har varit mer ekonomiskt lönsamt att ignorera det.
Iranska regimen, dess miliser och andra extremistgrupper motiverar idag sina brott i islams namn. Det som vissa experter i väst felaktigt skildrar som en isolerad maktkamp mellan sunni- och shiamuslimer kommer endast att förse iranska regimen med en politisk förevändning att utöka sin islamiska dominans i hela regionen och världen.
Västvärlden behöver komma ihåg att den iranska regimens motto är ”vägen mot Quds (Jerusalem) går genom Karbala” (i Irak) och sedan till Europa med hjälp av sina nätverk.
2020 02 10
