Opinion

Prästerskapets religiösa envälde mot sitt slutskede

Eftergiftspolitiken har även drabbat människor utanför Iran genom att det gett iranska regimen möjlighet och manöverutrymme för att exportera ännu mer regim-sponsrad terrorism utanför Iran, skriver Erik Wahlberg jurist och Irankännare.

För 41 år sedan den här veckan drabbade den iranska revolutionen världen. Det dröjde dock inte länge innan folkets hopp och förväntningar om ett nytt liv och en framtid med demokrati och frihet grusades.

Ayatollah Khomeini använde vaga populistiska sloganer för att övertyga iranierna om att en Islamisk republik skulle leverera välstånd och frihet från västerländsk dominans och göra en ände på ojämlikheter i samhället.

Men när den utlovade Islamiska Republiken skapades samlade Khomeini all makt till sig själv, mycket genom att krossa alla politiska organisationer som stöttat revolutionen men som dock visat kritik emot Khomeinis nyinstiftade teokratiska envälde.

Iranska fängelser fylldes på nytt med unga män och kvinnor som hade spelat en avgörande roll i revolutionen emot Shahens diktatur. Och kvinnors rättigheter var bland det första som försvann när den nya regimen konsoliderade sin makt i landet.

Det islamistiska prästerskapet gjorde också allt i sin makt för att exportera “den Islamiska Republiken” vidare genom aktivt deltagande i regionala krig och konflikter med stöd för islamistisk terrorism, antingen genom att agera direkt eller genom allierade bundsförvanter. Iranska regimens mål är och har varit att etablera ett fundamentalistiskt shia-islamistiskt imperium. Iranska regimens revolutionsgarde (IRGC) och dess utlandsstyrka ”Qods-styrkan” är idag nyckelaktörer i krigen i SyrienIrak och Jemen.

Nu efter 41 år blåser dock nya vindar i Iran. Runt årsskiftet 2017-18 gick tiotusentals iranier ut på gatorna över hela landet. De flesta var fattiga iranier som för första gången öppet protesterade mot hög inflation, arbetslöshet och korruption. Senare, i november 2019, orsakade regimens tredubbling av bensinpriserna i Iran den största vågen av folkliga protester dittills. Människor demonstrerade mot den Islamiska republikens ledarskap i varje provins, i både stora och små städer. Folket satte eld på statliga banker och säkerhetsstyrkornas byggnader i protester riktade mot det iranska statsförtryckets symboler. Regimens säkerhetsstyrkor och revolutionsgardet IRGC svarade med att skjuta ned demonstranter med skarp ammunition- mer än 1 500 demonstranter dödades av regimen vid tillfället.

Prästerskapets envälde behöver fortsätta skapa internationella kriser för att mer ostört kunna krossa de pågående interna protesterna runtom i landet som utmanar regimens grepp om makten. Mullorna kan nu inte med någon effektivitet ta tillbaka sin allt mer förlorade makt enbart genom massarresteringar, avrättningar och förtryck av iranska folket inom Iran. Detta eftersom en massiv och allt mer växande folkrörelse inne i landet växer och gör kraftiga anspråk på att ta tillbaka den av islamisterna stulna revolutionen. Medvetna och välinformerade ungdomar utgör stommen i denna folkliga rörelse. 

Irans unga generation som utgör två tredjedelar av landets befolkning har under sin livstid bara känt till prästerskapets diktatur och förtryck, den unga generationen har kämpat i flera årtionden för att få ökade fri- och rättigheter.

De förtryckta, plundrade, fattiga och utsatta miljoner av iranier som fått mer än nog av det islamistiska prästerskapets envälde

De förtryckta, plundrade, fattiga och utsatta miljoner av iranier som fått mer än nog av det islamistiska prästerskapets envälde har idag anslutit sig till denna folkrörelse emot den iranska regimen.

Nedskjutningen av passagerarplan och omfattande korruption påskyndar utan tvekan ytterligare erosionen av folkligt förtroende för den Islamiska republiken. 

Regimens numera 80-årige ledare Ali Khamenei har emellertid inte visat någon vilja att upphöra med att förtrycka iranierna och genomföra reformer för ökad folklig frihet. Tvärtom har regimens väktarråd diskvalificerat många av regimens tidigare godkända kandidater till det kommande iranska parlamentsvalet den 21 februari, därtill har en tredjedel av regimens nuvarande parlamentsledamöter plockats bort. Khamenei vill genom detta garantera att en ny generation lärjungar kontrollerar parlamentet som är totalt lojala mot Khamenei och ”den islamiska revolutionens principer”. 

Irans ekonomi har bångnat under de allt hårdare amerikanska sanktioner som infördes efter att Trump-administrationen 2015 backade från kärnavtalet som ingåtts med Iran. 

Utöver sanktionerna mot landet handikappas Irans ekonomi ytterligare av regimens egna myndigheter som har tillåtit gapande infrastrukturbrister, en svag banksektor och utbredd korruption.

Inflationen i Iran överstiger nu 40% på årsbasis. Även enligt regimens egna statistiska centralbyrå är arbetslösheten hög. Missnöjet i det iranska samhället är stort oh utbrett och landets ekonomi är på väg att kollapsa.

I detta sammanhang har västvärldens, och framförallt EU:s, långtgående och tillmötesgående eftergiftspolitik gentemot den iranska regimen, som är den i särklass största stats-sponsoren av terrorism i världen, endast medfört ännu mer förtryck och lidande för det iranska folket. 

Eftergiftspolitiken har även drabbat människor utanför Iran genom att det gett iranska regimen möjlighet och manöverutrymme för att exportera ännu mer regim-sponsrad terrorism utanför Iran.

Iranska folket kommer i slutändan att finna en framtid utan det nuvarande föråldrade,  teokratiska fascistväldet och Sverige bör vara en pådrivande aktör i detta och agera för att genomdriva de nödvändiga förändringar som krävs för att Iran ska bli ett fritt och demokratiskt land, fritt från islamistiskt förtryck.

Sveriges regering måste tydligt visa det iranska folket att Sverige står med det iranska folket, emot den islamistiska religiösa fascismen som styr Iran, och att Sverige och Sveriges regering helhjärtat stöder iranierna i deras kamp för frihet och framtid. 

Som ordspråket säger: ” Det enda som krävs för att ondskan ska triumfera är att goda människor inte gör något alls.” Den svenska regeringen måste därför sluta med sin genomgående passivitet i hanteringen av Irans regim och tydligt ta en klar, entydig ställning för det iranska folket och emot den iranska förtryckar-regimen. 

Erik Wahlberg
2020 02 08