Iran står inför stora förändringar. Ingen kan förneka eller försumma detta. Det finns två olika analyser som tolkar händelseutvecklingen. På ena ser vi krigshot, å andra sidan iranska folkets vilja att göra slut på 40 års elände som prästerskapet orsakat.
Ingen av de två linjerna kan förneka regimens brutalitet. Bara under protesterna i november dödade regimen 1500 oskyldiga människor inom loppet av några dagar, enligt Reuters nyhetsbyrå.
I Sverige ser vi tyvärr att den första analysen d v s hot om ett kommande krig få mycket utrymme i media medan vi hör nästan ingenting om vad folkets vill.
Det är svårt att förstå på vilka grunder sådana analyser kommer ut. Det bör påpekas att efter Soleimanis död hörde vi av samma analytiker att iranska folket skulle ena sig bakom regimen mot USA.
Det gick inte mer än 10 dagar, sedan gjorde folket uppror och fyllde Teherans och många andra storstäders gator och skanderade slagord mot regimen, dess högste ledare Khamanei och hans paramilitära organisation, revolutionsgardet. Det folkliga vredet hördes i talkörer ”vi är tillsammans vi är obesegrade, död åt diktatur, revolutionsgardister ni är Irans IS, omänniska, omänniska, från Baghdad till Teheran död åt vanstyre osv.”
Många trodde att folk är bara frustrerade över att regimen skjutit ner det ukrainska passagerarplanet. Men slagorden tydde på att det finns en stark vilja från folkets sida att avsätta och ta bort regimen.
Men då rusar förespråkare för den första analysen om krigshot fram och hävdar i media att regimen sitter säkert trots det massiva folkliga missnöjet.
Låt oss leka med fantasin att deras tolkning är sant. Att regimen inte är hotad. Då måste vi också acceptera att regimen dödar hur många oskyldiga människor som de kan för att överleva eller att det finns ett annat intresse bakom sådana tolkningar inte minst politiska eller ekonomiska.
Varför skulle analytiker vilja ge mer utrymme till diktaturens brutalitet eller böjer de sig för diktaturer likt de många som försökte blidka Hitler när han förintade folk i olika dödsläger under andra världskriget.
Att regimen i Iran saknar legitimitet eller trovärdighet hos folket är ingen fråga. Regimen har redan spelat alla sina kort och har bara bajonetten kvar för att hålla sig vid makten.
Regimen är isolerad internationellt och kan inte förhandla för att den måste helt överge sin destabiliserande roll i regionen och stöd för terrorism för att nå en överenskommelse med väst. Men elimineringen av regimens främsta terroristledare Qassem Soleimani var ett oåterkalleligt bakslag för dess förmåga att exportera terrorism och destabilisera Mellanöstern.
Skulle regimen mot all förmodan acceptera en sådan överenskommelse innebär det enligt regimens egen utsago att den måste slås för sin överlevnad i Teheran.
England, Frankrike och Tyskland beslutade nyligen att utlösa kärnavtalets tvistmekanismen. Detta innebär att alla FN-sanktioner återinförs mot Iran med omedelbar verkan om regimen inte reverserar tidigare avsteg från avtalet inom 65 dagar. Många anser att beslutet innebär i praktiken att E3-länderna drar sig ur järnstaket.
Offerskoftan klär inte mullorna längre. Idag finns det många offentliga uttalande och inlägg på sociala medier där regimtrogna som gett allt och offrat sina söner för prästerskapets överlevnad kritiserar regimens korruption och likgiltighet inför civilas liv. Journalister lämnar regimens statliga medier och ber folket om ursäkt för att ha ljugit i årtionden.
Sverige är ett fritt land och alla har rätt till sina åsikter. Men om regeringen tar rygg på analyser från dessa så kallade Iranexperter och FOI-analytiker som varnar för krigshot och garanterar regimens överlevnad kommer Sverige att stå på fel sida av historien.
Då står Sverige helt enkel i vägen för iranska folkets frihetskamp genom att legitimera regimen. 2009 valde EU och USA att förhandla med regimen istället för att stödja iranska folket. Regimen fick således fria händer och lyckades slå ner protesterna. Under de tio år som följde förvärrades läget för mänskliga rättigheter i Iran i alla områden och regimen destabiliserade hela tre länder i regionen och spred terrorism runt om i världen, däribland Europa och USA, inte minst genom Soleimanis Quds-styrka.
Resultatet blir att man skadar Sveriges anseende i iraniernas ögon i överskådlig framtid och försätter svenska företag i farozonen för straffåtgärder, inte minst från USA. Precis som regeringen och UD gör idag med sin skamliga Iranpolitik.
En Hitler och hans inhumana ideolog räcker mänskligheten gått. Svenska folket har rätt till nyanserade analyser om Iran. Oavsett vad så kallade Iranexperter säger, folket har bestämd sig för att stå emot regimen som man gjorde i Chile, Argentina, Sydafrika och många andra länder. Detta är historiens läxa om man vill lära sig.
Alla diktaturer lever på lånad tid och faller. Sverige kan välja att stå på rätt sida av historien och påskynda denna process för en mer stabil och fredlig värld.
Soheila Dashti, Iranska människorättsaktivist
