Varför hände massakern 1988?
Efter revolutionen 1979 (mot Shahens diktatur) var prästerskapets grundare Khomeini tvungen att förgöra fiender och motståndare till sitt absoluta kalifat av islamofascism för att befästa sin makt för alltid. Därför hade Khomeini alltid hat mot oppositionen Folkets mojahedin (MEK/PMOI) i hjärtat och beordrade gripandet av MEK-anhängare och medlemmar.
I slutet av 1980-talet hade regimen dilemmat med Khomeinis död; han var allvarligt sjuk. Khomeini var tvungen att ta vissa åtgärder före sin död. En av dessa var kriget med Irak. Vem ville och kunde avsluta kriget när Khomeini dog? Den andra var Khomeinis efterträdare. Mot bakgrund av prästerskapets interna konflikter ville Khomeini naturligtvis inte ha ayatolla Montazeri, Khomeinis tilltänkta efterträdare vid tiden. Hans borttagning var det andra dilemmat.
Det tredje var de tusentals politiska fångar som regimen var ”tvungen” att hantera i slutet av kriget och med Khomeinis död. Om de tusentals politiska fångarna hade släppts fri skulle det var en seger för befrielserörelsen mot regimen och stärka oppositionen med ny kraft.
Enligt Montazeri, sade Ahmad Khomeini, Khomeinis son, för några år sedan: ”Vi måste döda dem alla, från de som läser och säljer deras tidskrifter till de som organiserar och deltar i deras sammankomster. (Dokument och konversationer anges noggrant i ayatolla Montazeris ljudfil som släpptes i augusti 2016). Således hade regimen planerat massakern på politiska fångar redan under 1986 och 1987. Fångarna kategoriserades enligt deras sympati för MEK.
Krigsproblemet löstes när Khomeini motvilligt accepterade en vapenvila med Irak. Före sin död hade Khomeini beordrat massakern på politiska fångar och avlägsnat sin tilltänkta efterträdare ayatolla Montazeri, för att han protesterade mot dessa massavrättningar. Khomeinis fatwa för avrättning av politiska fångar, var baserad på fångarnas position gentemot MEK, vilket lydde så: ”Döda de fångar som stöder MEK, ju högra position in organisationen, desto snabbar avrättning!”.
Martyrer som offrats dubbelt
På grund av eftergiftspolitiken offrades offren för 1988 års massaker två gånger. De avrättades en gång av den kriminella iranska regimen och begravdes i massgravar i yttersta hemlighet. Sedan begravdes de återigen i historien när de medvetet ignorerades av förespråkare för eftergiftspolitiken gentemot iranska regimen. Offrens anhöriga väntar fortfarande på rättvisa.
Genom att tillämpa denna politik och skjuta upp rättvisan nekades många föräldrar och offrens familjer för evigt information om hur deras barn/anhöriga mördades och var de begravdes. Eftergiftspolitiken gjorde den största tjänsten för ledarna för den kriminella regimen för att fortsätta med ytterligare avrättningar. Eftergiftspolitiken har även gett regimen helt fria händer att ingripa i regionen och sprida terrorism över hela världen
Den Iranska nationella motståndsrådet (NCRI) är det enda alternativet för ett fritt Iran
Den Iranska nationella motståndsrådets valda president, Maryam Rajavi, presenterade, för Europaparlament, en bok med namn på mer än 5000 av de över 30,000 martyrer som hittills har samlats.
Det behövs jämställdhet för att uppnå mänsklig frihet. Mänskligheten kommer aldrig att uppnå frihet utan tron på jämställdhet, jämlikhet och rättvisa. Strävan efter frihet var det enda brott som begicks av människor som avrättades i kampen mot Khomeinis medeltida lagar. Även barn och gravida kvinnor avrättades för att prästerskapet skulle kunna säkra sin absoluta makt.
Människans historia kommer för evigt att vara stolt över ”mänskligheten” för stöd till rättvisa för offren för 1988 års massaker i Iran. Världen kommer att beundra hederliga folkliga representanter från olika länder och samhällen som tar sitt ansvar. Människor har samma mänskliga värde, oavsett skillnader i etnicitet, religion och nationalitet.
Människans historia är fylld av svårigheter, och för fria människor finns det alltid en drivkraft för att slåss mot de onda, de skamliga och de våldsamma i en diktatur. Endast en fri människa kan kämpa för frihet för sina medmänniskor. Hen ber inte om pengar eller gentjänster för de goda mänskliga handlingarna, eftersom hens handlingar är priset på hens medvetenhet. Resultatet av hens arbete med att främja mänskliga fri- och rättigheter och få rättvisa för de förtryckta är hens goda kärlek, hens lycka.
Sådana människor är de älskade som tillägnar sina liv åt att säkra människors frihet. Individens frihet kommer från deras jämlikhet och rättvisa. En människa som inte har uppnått jämlikhet och rättvisa kommer aldrig att uppnå frihet och inte uppnå fred med andra människor och nationer utan frihet.
Vad är vårt ansvar?
Oppositionsledaren Maryam Rajavi uppmanade EU att hänskjuta iranska regimens dokumenterade MR-brott till FN:s säkerhetsråd och internationella domstolar för att de ansvariga, särskilt för 1988 års massaker, ska ställas till svar och åtalas för brott mot mänskligheten.
Det iranska folket, särskilt martyrernas familjer, kräver att internationella samfundet fördömer och erkänner 1988 års massaker som ett pågående brott mot mänskligheten, vilket Amnesty International har gjort i sina rapporter. De ansvariga för detta brott mot mänskligheten måste berövas sin frihet, granskas och ställas inför rätta.
Iranska nationella motståndsrådet (NCRI) med oppositionsgruppen MEK i centrum har alltid varit en symbol för frihet för det iranska folket och har gjort mänskligheten en stor tjänsten genom att avslöja iranska regimens kärnvapenhot.
NCRI har under de senaste två decennierna stoppat vår tids farligaste och omänskligaste diktator från att få det farligaste vapnet och betalat ett tungt pris för detta.
Internationellt stöd för Irans prodemokratiska oppositionskoalition NCRI är inte bara mänskligt utan också nödvändigt för att ändra den skamliga eftergiftspolitiken för en politik som främjar fred i Mellanöstern och runt om i världen.
Afsaneh Oskouei 2019-11-02
