Ledare Lördag den 20:e juli bevittnade Stockholm en av de största svensk-iranska manifestationerna någonsin. Över 5000 personer deltog i en demonstration för ett fritt och demokratiskt Iran och till stöd för de regimkritiska protester som just nu pågår i Iran. Demonstrationen som genomfördes på lördagen avslutades med att de 5 000 deltagarna marscherade genom Stockholms gator.
Demonstranterna riktade en direkt uppmaning till den svenska regeringen och UD att ändra sin alltigenom skadliga Iranpolitik. Samtidigt krävde de att regeringen skulle agera mot den växande hotbild iranska regimen utgör emot svensk- och exiliranier i Sverige som är kritiska mot den iranska diktaturen och som arbetar för ökad frihet och för mänskliga rättigheter i Iran.
I ljuset av detta är det anmärkningsvärt att de svenska medierna valde att vara tysta och inte rapportera om denna stora svensk-iranska manifestation.
”Den fria pressen” i Sverige väljer således att ta iranska regimens parti genom att censurera bort och tiga ihjäl regimkritiker i Sverige, detta i en tid när iranska regimens aggressioner öppet hotar världens fred och säkerhet både i närregionen och globalt.
Saken är kanske inte så underlig när vi betänker hur SVT, som svensk public service, nyligen valde att ge iranska regimens president Hassan Rouhanis nonchalanta utspel mot USA:s president Trump stora rubriker på digitala storbildsskärmar över hela Sverige.
Den tysta ignoransen visade sig även hos Nordens största nyhetsbyrå TT som låtsades att ingenting hänt genom att medvetet förbigå en sådan händelse som i omfattning var en av iraniernas största sammankomster genom tiderna i Skandinavien.
Det kan inte vara en slump att de största svenska medierna unisont väljer samma inriktning som Sveriges regering med Utrikesdepartementet i spetsen.
I åratal har de svenska rikspolitikerna godtroget och naivt försökt blidka och springa efter den iranska regimen för att undvika konflikt med den iranska diktaturen och söka gynna svensk handel med Iran, en iransk handel vilken domineras och kontrolleras i stort av det numera terroriststämplade iranska revolutionsgardet, IRGC.
Detsamma gäller förvisso även andra västländer och regeringar som likt Sverige sedan 1979 prioriterat handel och eftergiftspolitik för att inte förarga prästerskapets regim där det primära målet varit att tillfredsställa dess brutala ledare genom att låta diktaturen få sin vilja igenom. Det senaste exemplet i detta avseende är Sveriges och EU:s försök att rädda det iranska kärnteknikavtalet från 2015.
Sveriges och västvärldens resultat av den förda eftergiftspolitiken har dock varit exakt motsatsen till vad de uttalade målen får Väst sagts vara. Prästerskapet i Iran har utnyttjat västvärldens enfaldiga och fåfänga politik som ett verktyg för att utöva hårt förtryck av det iranska folket och för att slå ner regimkritiska protester. Samtidigt har eftergiftspolitiken medfört att den iranska regimen friare kunnat sprida sin terroristiska och bakåtsträvande ideologi i regionen och många delar av världen, även i Sverige.
Idag fokuserar EU märkligt och maniskt på att försöka rädda kärnteknikavtalet med Iran som den iranska diktaturen redan brutit istället för att vidta kraftiga åtgärder för att bemöta hoten från iranska regimens islamiska fundamentalism och terrorism i Europa. EU prioriterar därmed sanktionslättnader för prästerskapet och revolutionsgardet samtidigt som regimen strävar efter att öka sin aggression och destruktiva handlingar i närregionen, för att om möjligt köpa sig mer tid och öva utpressning mot världssamfundet.
EU:s eftergiftspolitik gentemot regimen i Teheran har orsakat iranska folket, närregionen och världen stor skada. Den har även gett den iranska regimen manöverutrymme och möjlighet att slå ner det stora folkliga uppror som startade i Iran i början av 2018.
Sanningen är att det iranska prästerskapet varken har viljan eller förmågan att tillmötesgå iranska folkets krav på ökade fri- och rättigheter eller att hålla sig till internationella konventioner.
Prästerskapets dagar i Iran är räknade och det saknar framtid bekräftade iranska regimens tidigare ”reformvänliga” president, Khatami, under ett möte den sjätte juli.
”Ju fler människor ger upp hoppet om reformer i Iran desto mer sannolikt är det att de graviterar mot de krafter som kräver regimskifte”, varnade han i sitt tal.
Khatami påpekade att ”reformisterna” måste hitta en effektiv strategi för att locka folket att delta i val (läs: sken val) och därigenom besegra ”de krafter som strävar efter verkliga förändringar”.
Det är varken logiskt eller klokt för Sverige och EU att satsa på den döende häst som prästerskapet i Iran utgör. I det sammanhanget har svenska medier, som den tredje statsmakten, ett stort ansvar. Att ignorera en hel befolkningens vilja att leva i frihet och istället göra reklam för dess bödlar är knappast förenligt med mediernas uppgift och ansvar.
Den fria pressen bör istället garantera en öppen rapportering och ge möjlighet för alla grupper att komma till tals, särskilt de som talar klarspråk mot repressiva krafter och som kämpar för demokrati samt står emot diktatur och människorättskränkningar.
