2018 var ett år fyllt av folkliga regimkritiska protester och strejker för Iran. Dessa folkliga protester med krav på regimskifte utmärkte sig från tidigare upplagor genom följande två slagord, “Ned med Diktatorn” och “Reformister, Hårdföra, Spelet är slut”.
Det första slagordet bekräftar öppet vad iranska folket vill ha ett regimskifte. Det andra satte en definitiv punkt för eftergiftspolitikens era.
Men förespråkare för eftergiftspolitiken varken vill eller förmår se denna verklighet. Deras analys av situation i Iran och Iranpolitik är baserade på ekonomiska intressen, personliga privilegier, egen önskan att göra karriär eller okunnighet snarare än verkligheten på marken.
De som ständigt försvarar behovet av dialog med iranska regimen kommer som Iranexperter, journalister eller diplomater. Och när de propagerar för sin alternativa verklighet vilseleder de den offentliga opinionen.
Deras argument under de senaste åren var att ett kärnteknikavtal med Iran och hävda sanktioner stärker de “reformistiska” krafterna i landet. Dessa eftergifter skulle signalera en välvilja gentemot Teheran och bidra till att regimen “reformerar sitt oacceptabla beteende”.
Det faktum att Hassan Rouhani hade tagit över presidentposten i Iran skulle göra Teheran mer medgörlig. Han presenterades nämligen som en “moderat” och som en man som vara villigt att föra dialog med väst. Det trots att Rouhanis meriter visar att han är en regiminsider.
Iranska regimen fick ett avtal och miljarder i sanktionslättnader. Men situationen för de mänskliga rättigheterna förvärrades. Regimen trappade upp sin destabiliserande inblandning i Irak, Syrien, Jemen och regionen. Korruptionen, fattigdomen, arbetslösheten och inflationen ökade i landet när regimen spenderade miljarder utomlands.
Iranska folket fick nog i 2018 och kom ut på gatorna för att protestera mot förtrycket och de ekonomiska svårigheterna.
Tusentals arresterades i samband med dessa landsomfattande regimkritiska protester. Och regimen öppnade en ny front genom att återuppta terroristattacker och spionage mot iranska regimkritiker, aktivister, dissidenter och oppositionsgrupper utomlands.
Verkligheten hann således ikapp eftergiftspolitikens förespråkare. Men de ändrade sitt argument istället för att erkänna de fundamentala bristerna i en politik baserad på eftergifter.
Det faktum att den enda förändringen under Hassan Rouhani har varit för det värre tvingade dem att rikta in sig på USA och dess president Donald Trump.
Deras nya säljargument blev att anklaga Trump-administrationen för att vilja starta krig mot Iran. De hävdar att president Trumps beslut att lämna kärnteknikavtalet och återinföra straffåtgärderna mot Teheran är ett första steg i denna riktning. Alla problem i Iran blev president Trumps fel. Bristen på medicin i Iran lyfts fram i media som ett bevis för detta trots att USA:s straffåtgärder undantar humanitära transaktioner.
De betonar framförallt att den organiserade oppositionskoalitionen, Iranska nationella motståndsrådet (NCRI), ”vill ha ett amerikanskt krig mot Iran” eftersom den stöder USA:s sanktioner som ”förvärrar situationen för folket i Iran”. De pekar felaktigt på Irak som ett historiskt exempel för vad som väntar Iran.
Målet för denna lobbykampanj är att framställa ett regimskifte i Iran som Trump-administrationens “hemliga” projekt snarare än en folklig strävan. Det nya säljargumentet är även enklare att promota idag då USA:s president inte är omtyckt i många nyhetsrum, inom presskåren och bland diplomater.
Men verkligheten är en annan. Regimens president Hassan Rouhani, erkände nyligen i statlig television att USA beslutade att lämna kärnteknikavtalet efter att de regimkritiska protesterna startade i Iran.
Prästerskapets grundare, Khomeini, varnade en gång i tiden att det största hotet mot prästerskapets religiösa envälde är inhemskt och kommer inte från utlandet.
Iranska regimen har således redan förklarat krig men inte mot USA utan mot iranska folket. Detta krig har pågått i 40 år med godtyckliga arresteringar, förföljelse och avrättningar.
Regimens högsta ledare, Khamenei, trappade nyligen upp kriget genom att utse en ökänd människorättsförbrytare, Ebrahim Raisi, som chef för landets så kallade rättsväsende.
Förenade Föreningar för ett Fritt Iran, FFFI:s motto sammanfattar grunderna för den rätta, hållbara politiken gentemot Iran.
Inte krig, inga eftergifter, stöd iranska folket och den organiserade oppositionen, NCRI, för en demokratisk förändring i Iran.
Ett regimskifte i Iran är idag en ofrånkomlig verklighet oavsett vad en tycker om USA:s nya Iranpolitik.
Massud Kiani
FFFI:s EU-representant
