Sommaren 1988 börjar massavrättningen av politiska fångar i Iran. Ingen visste vad som pågick bakom fängelsemurarna, inte heller fångarna. Men idag med mobiltelefoner får allmänheten veta allt som händer i ett fängelse till skillnad från 30 år sedan.
Under många år var Islamiska republikens grundare, Khomeini, trött på politiska fångar eftersom deras motstånd påverkade iranska folket, särskilt kvinnor, vilket Khomeini inte kunde tolerera.
Han beslutade därför i slutet av 1987 att döda dessa politiska fångar, en majoritet av dem medlemmar och sympatisörer av iranska oppositionsgruppen, Folkets mojahedin.
Massakern var planerad i flera månader
Det första steget var att klassificera fångarna baserade på deras politiska identitet och deras motstånd. Sedan överfördes fångarna från mindre fängelser till de fängelser där avrättningarna skulle utföras.
Ett av vittnena som överlevde massakern berättar ”att de hade bevittnat byggandet av ett nytt ställe bakom fängelset och alla undrade varför det byggdes”. Vad de inte visste var att just denna plats skulle om några månader användas för att genomföra massavrättningar.
De förstod inte heller varför fängelsevakterna körde stora buntar rep med skottkärror in i nischerna. Förberedelserna tog flera månader. Khomeini skulle beordra massakern i slutet av juli 1988 när alla förberedelser var klara.
Vid den tiden visste inte många vad som väntade förutom Khomeini, ”dödskommittéerna” och regimens legosoldater. Ingen visste hur långt prästerskapet skulle gå för att kompensera för det bakslag som slutet av Iran-Irak kriget innebar.
Den 18 juli 1988 tvingades Khomeini acceptera FN-resolutionen 598 som slutade det åttaåriga kriget med Irak. Khomeini jämförde fredsavtalet med att tvingas dricka ur giftbägaren.
Massavrättningarna började med ett religiöst dekret från Khomeini
Nästa steget var att isolera fångarna. Besök från anhöriga och telefonkontakt förbjöds på fängelserna. Så även sjukvårdsbesök eller promenader på fängelsegården. Alla TV-apparater samlades in. Dödskommittéer inrättades och avrättningsplatserna och avrättningsmetoderna var tydliga.
Massakern var planerad i minsta detalj under flera månader. De inblandade väntade bara på ett dekret från Khomeini. En fatwa utfärdades av Khomeini den 19 juli, omedelbart efter eldupphöret mellan Iran och Irak.
Dödskommittéerna började genomföra Khomeinis fatwa den 28 juli. Med sin signatur skrev Khomeini under dödsdomen mot tiotusentals människor. ”De politiska fångar som fortfarande stöder oppositionsgruppen Folket mojahedin är Mohareb (”Guds fiende”) och måste dömas till döden”, enligt fatwan.
Dödskommittéer
Flera dödskommittéer hade inrättats över hela landet. Den i Teheran bestod av prästmännen Nayeri, Mostafa Pourpohammadi, Shoshtari och Raisi och började sitt uppdrag den 28 juli.
Dessa prästmän reste med helikopter mellan Gohardasht fängelset och det ökända Evin-fängelset och under några minuter utfärdade dödsdomar i enlighet med Khomeinis fatwa. Därav namnet för kommittén!
Fångarna fick stå i rad och ställdes en och en inför dödskommittén där de fick endast en fråga att svara på, stöder du fortfarande oppositionen Folkets mojahedin? Om fången svarade ja skickades hen omedelbart till galgarna för avrättning. Dessa summariska rättegångar varade endast i tre eller fyra minuter.
Närmare 30.000 politiska fångar avrättades i regimens fängelser över hela landet under sommaren 1988.
Brottets omfattning
Khomeinis fatwa var ett så grovt brott att de prästmän som skulle utföra den blev tveksamma och ifrågasatte den. Khomeini svarade, ”I samtliga fall om någon inte håller med då är hen dömd till döden. Krossa Islams fiender omedelbart! Hur som helst, ett snabbt beslut skall fattas!”
Antalet avrättningar under denna korta tid var så chockerande att storayatollan Montazeri, som vid tiden var Khomeinis tilltänkta ersättare, protesterade.
I ett brev till Khomeini den 31 juli 1988 (tre dagar efter att massakern hade börjat), skrev Montazeri att ”hat och våld leder inte till något bra resultat utan väcker mer motstånd mot oss och vi ökar fienders aktivitet. Slutligen har avrättningarna av några tusen människor under några dagar inte lett till någon bra reaktion och är fel. Även några av de religiösa domarna var väldigt upprörda. [Oppositionsgruppen] Folkets mojahedin handlar inte om människor utan det är en typ av tankesätt. Deras tankesätt är logiskt, enligt dem. Genom att döda dem blir man inte av med deras tankesätt och tankesättet måste besvaras korrekt annars kommer det att spridas.”
Massakerns omfattning utgick inte i protestbrevet men det provocerade Khomeini som svarade ilskt och avskedade Montazeri som hans tilltänkta efterträdare.
1988 års massaker är enligt Amnesty och flera människorättsadvokater ett av de största exemplen på brott mot mänskligheten efter andra världskriget.
Reza Malek, en tidigare högt uppsatt tjänsteman vid regimens underrättelsetjänst, erkänner att antalet offer var mer än 33000. De flesta var politiska fångar som avtjänade tidsbestämda straff.
”Detta var ett stort brott från regimens sida. Närmare 33.700 politiska fångar, som avtjänade ett, två, eller fem års fängelsestraff, avrättades och begravdes med hjälp av lastbilar och bulldozrar i hemliga massgravar under flera nätter sommaren 88”, avslöjade Reza Malek många år efter massakern.
Ett brott som nuvarande och tidigare regimtjänstemän måste svara på
De ansvariga är identifierade och kända men ingen av dem har ännu ställts till svars för massakern. Flera av dem är idag ministrar i Rouhanis kabinett eller är högt uppsatta tjänstemän inom regimen.
Både regeringen och UD har valt att ignorera denna verklighet trots att Sverige är medlem i FN:s säkerhetsråd sedan 2018. Detta till svensk-iraniernas bestörtning och för att jaga lukrativa handelsavtal i Iran.
Afsaneh Oskouei
8/8-2018
