10 oktober är världs dagen mot dödsstraff. För medborgare i länder med regeringar som är håller fast med att genomföra det grymma och omänskliga straffet, är det en påminnelse om att trots världens befinner sig i det 21: a århundradet finns det fortfarande en lång väg att gå innan de lämnar denna medeltida straff bakom sig för gott.
Iran är ett utmärkt exempel på en sådan mentalitet. Genom att skrapa ytan och gå lite djupare, för Irans härskare är det inte bara enbart en form av straff utan det är ett instrument för att sprida rädsla bland medborgarna. Även Kina, med en befolkning som är 17 gånger större än Iran, och en världs ledande förespråkare för dödsstraff, är det knappast något fall av offentligt hängande eller avrättning av minderåriga.
När det gäller mullahs i Teheran är avrättning genom hängning ett medel till ända. Det används bara för att hålla koll på medborgarna som har fått nog. Det är en påminnelse om att trotsa regimen kommer att få allvarliga konsekvenser. Regimen har under hela sitt liv försökt få det mer tilltalande till omvärlden som ett medel i kampen mot narkotikasmugglare.
Avskräckande narkotikasmuggling
Iranska regimen hävdar att dödsstraff i stor utsträckning genomförs för att avskräcka narkotikasmuggling. Att inte nämna att den huvudsakliga narkotikahandeln i Iran sker genom hamnar kontrollerade av det islamiska revolutionära (IRGC) i Iran. Vid en viss uppskattning sitter IRGC på miljarder dollar i skänk från ovan från det lukrativa företaget.
Många av regimens tjänstemän erkänner öppet att avrättning av drogrelaterade brottslingar inte har varit en effektiv bekämpnings metod för att hindra framtida fall. Den iranska regimen började med massavrättning av oliktänkande redan vid 1981. Följande årtiondet kallades av de som har överlevt denna period som ”den mörka epoken”.
Naturligtvis, var den blodiga massakern av 30 000 politiska fångar under sommaren 1988 höjdpunkten. Efter summariska rättegångar skickades människor omedelbart till galgar. De sommarmånaderna beskrivs bäst av Khomeinis efterträdare, Ayatollah Hossein-Ali Montazeri.
”Dödspatrullen”
Montazeris son Ahmad fick äntligen modet att publicera ett ljudband av sin fars mötet med medlemmar i ”Dödspatrullen” i augusti 2016. Kommissionen övervakade massakern av politiska fångar sommaren 1988, mestadels medlemmar och anhängare av oppositionen Folkets Mojahedin.
Montazeri, den handplockade efterträdaren av Khomeini, avskedades så småningom för sina allmänna invändningar mot 1988 massavrättningar. Han tillbringade resten av sitt liv under husarrest och dog 2009.
I det chockerande ljudbandet hörs att Montazeri kallar medlemmarna i ”Dödspatrullen” ansvariga för brott mot mänskligheten. Han tillade: ”Det är det största brottet som begåtts i den islamiska republiken, för vilken historien kommer att döma oss. Och i framtiden kommer era namn att etsas i historieböckerna som brottslingar. ”
Mostafa Pour-Mohammadi, en av medlemmar i Dödspatrullen var justitiesminister i Rouhanis första mandatperiod. Angående sin delaktighet i 1988 massakern en stolt Pour-Mohammadi säger ”det var som att utföra Guds vilja och jag har inte varit sömnlös inte en enda natt”. Han jobbar nu som särskilde rådgivare till regimens rättsväsende.
FN:s särskilde Rapportör
År 1989 krävde Reynaldo Galindo Pohl, den första FN: s särskilda rapportör för de mänskliga rättigheterna i Iran, en undersökning om 1988 års massakern av politiska fångar. Det här var något som den iranska regimen aldrig erkände och höll det hemligt fram till maj presidentvalet när frågan tog sig till centrum eftersom en av huvudaktörer Ebrahim Raisi stod för val.
Han sägs vara den ökände hjärnan bakom massakern av fångar som satt i fängelse och hade dömts tidigare för sina ”brott”. Enligt rapporter ledde Raisi ”Dödspatrullen” med Khomeinis fulla välsignelser.
Efter 29 år, har fru Jahangir, FN:s nya rapportör tagit upp frågan och öppnat gamla sår. Regimen är avslöjad och kan inte stå emot trycket från offrens familjer. Detta har skickat vågor bland den nya generationen som inte ens varit födda i 1988.
Asma Jahangir rörde några punkter angående inblandningen av regimens makthavare i 1988 massakern i sin senaste rapport. Hon anklagar den iranska regimen för att ”behålla många tjänstemän som har ignorerat iraniers grundläggande rättigheter i tjänst, med upprörande straffrihet”. Hon kräver en grundlig utredning och att offrens familjer förtjänar rätten att följa upp detta hemska brott. Genom att referera till ljudbandet från Montazeris mötet med ”dödspatrullen”,tillägger fru Jahangir ”att ljudbandet avslöjar namnen till de ansvariga som beordrade avrättningar och legitimerade dem, ink Pour-Mohammadi och Raisi”.
Utbredda Avrättningar
I en annan del av sin rapport, tillägger fru Jahangir ”offrens familjer har rätt att veta och bli informerad om vad som hände i 1988”. Hon nämner alltså att ”de som lever utanför Iran och kontaktar mig är alltid rädda för regimens hämnd mot sina familjer i landet”.
Under tiden, kräver hon att regimen bildar en oberoende sanningskommission för att utreda massakern av politiska fångar. Iranska regimen tar till alla medel för att undanröja allt bevis från denna hemska massakern.
Amnesty International å andra sidan rapporterade att ”tiotals politiska fångar dödades under a våg av utomrättsliga avrättningar och begravdes i augusti och september månaderna” som refererade till en avlägsen kyrkogård i sydvästra staden av Ahvaz. En bild som Amnesty har fått ”visar att platsen är håller på att begravas under byggavfall från en närstående bygget tidigare i år.”
Iranska regimen har alltid använt avrättningar som en avskräckningsmetod mot oliktänkande och motståndare. Under Rouhanis tid som president 4000 avrättningar har registrerats. Ibland har det liknats som 1988 massakern eller hängningar relaterade till kampen mot narkotika.
Saken är att, det internationella samfundet borde inte längre falla för ursäkter som lagts fram av regimen i Teheran för att upprätthålla dödstraffet. Snart kommer att den tredje kommittén av FN:s generalförsamling att rösta om Irans mänskliga rättigheters historik.
Genom att föra in en speciell paragraf om 30 000 avrättade politiska fångar i 1988 i sitt förslag till resolution, är detta en påminnelse att världen aldrig kommer att glömma dessa fasansfulla brott.
Reza Shafiee (@shafiee_shafiee) är medlem i iranska nationella motståndsrörelsens utrikeskommitté.
