Den 10 oktober är Internationella dagen mot dödsstraff. Iran är ett av de länder i världen som hamnar i särskild fokus under just denna dag. Det sedan Iran är bland annat ett av de få länder som fortfarande avrättar individer för brott begångna som minderåriga.
FN:s avgående generalsekreterare, Ban Ki-moon, uttryckte nyligen fortsatt oro över en ”alarmerande” takt av avrättningar i Iran. Han beklagade samtidigt att lite framsteg har gjorts i detta område under Rohanis tid som president trots hans löften om ”reformer”.
Generalsekreterarens senaste rapport om situationen för mänskliga rättigheter i Iran, som publicerades i början av oktober, beskriver en mörk verklighet. Rapporten pekar inte bara på iranska myndigheternas ökade användning av dödsstraff utan tar även upp orättvisa rättegångar, godtyckliga arresteringar och tortyr för att tvinga fram bekännelser.
Dessa kränkningar är inte något nytt när det gäller Iran. Men nytt för i år är att frågan om dödsstraff har blivit högaktuellt i iranska samhället och bland iranska samfund utomlands. Detta efter nya avslöjanden om avrättning av tusentals politiska fångar och oppositionella i iranska fängelser under sommaren 1988. Tack vare dessa avslöjanden från regimens näst högsta ledare vid tiden, ayatolla Montazeri, förs det idag för första gången en offentlig debatt bland iranier och på sociala medier om ett av de värsta brotten i Irans modern historia som regimen försökt förneka och tysta ner i nästa 30 år.
Del av diskussionerna kretsar kring den roll nuvarande ministrar och högt uppsatta tjänstemän spelade i denna massaker som enligt rapporter startade efter ett religiöst dekret från prästerskapets grundare, Khomeini, samma år.
Många menar att offren och deras familjer inte har någon realistisk chans att få rättvisa så länge en av de kända förövarna, Mostafa Pour-Mohammadi, sitter som Rohanis egen justitieministerier. Överlevare framhåller att det vore naivt att förvänta sig att Irans nuvarande regering ska ställa de ansvariga till svars.
Därför hörs det allt fler röster i den pågående debatten för att det internationella samfundet har ett ansvar att utreda denna massaker och ställa de ansvariga inför rätta.
En del Irankännare och västerländska diplomater föredrar dock att debatten om Iran, i synnerhet efter förra årets kärnteknikavtal, fokuserar kring landets ekonomiska möjligheter. De hävdar att de pågående kränkningarna är ett försök från den hårdföra och konservativa fraktionen ämnad att svartmåla Rohanis regering och skada ”hans öppnande mot väst”.
Men denna linje missar verkligheten i Iran. Nämligen att kända förbrytare inte bara har belönats för sin delaktighet i grymheter under successiva regeringar utan har idag, som Pour-Mohammadi, kommit ut och försvarat avrättningar som ”att verkställa guds budord”.
De missar också det uppenbara att prästerskapet är idag det främsta hindret mot att Iran och dess unga generation, som är i en stor majoritet, inte kan leva upp till sin fulla ekonomiska potential.
Det hinder som iranska aktivister måste överkomma visas tydligt av Golrokh Ebrahimi Iraees öde. Golrokh Ebrahimi Iraee är en iransk författare och människorättsaktivist som dömdes nyligen till sex års fängelse för att ha skrivit en kritisk berättelse om stening. Den hårda domen mot henne tilldelas trots att hennes berättelse aldrig blev publicerad.
Svenska UD har till sin främsta uppgift att värna om svenska intressen och värderingar. Men EU:s högsta representanter betonade både under och efter kärnteknikförhandlingarna med Teheran att ett avtal inte innebär att EU blundar för regimens människorättskränkningar och stöd för terrorism eftersom dessa hotar EU:s gemensamma intressen och strider mot europeiska värderingar.
Just därför ligger det i Sveriges intresse att, som kommande ordförande i säkerhetsrådet, ta initiativet internationellt och göra det klart för iranska regimens representanter att förbättrade relationer med EU och Sverige förutsätter ett stopp för avrättningar, tortyr och godtyckliga arresteringar.
Den internationella dagen mot dödsstraff är ett utmärkt tillfälle för att göra just detta. Utrikesministern Margot Wallström (S) kan uppmärksamma och fördöma 1988 års massaker av politiska fångar och stödja de ökade kraven från iranier, däribland de 100.000 svensk-iranier, på att de ansvariga ska ställa inför rätta som ett första steg för att stoppa användning av dödsstraff i Iran.
