Fega, maskerade terrorister går in i en restaurang och mejar ner alla gäster i restaurangen med automatvapen och sedan flyr därifrån. Flera människor dör och flera skadas svårt. Det här var dock inte i Paris och inte november 2015 heller. Det hände 23 år tidigare i Berlin.
Terrordådet i Paris har skakat hela världen. Terroristernas attack mot oskyldiga människor har krävt flera dödsoffer. Det har skrivits en hel del om dådet redan, så jag tänker inte skriva mer om terrorattacken. Jag vill däremot skriva om reaktionerna på attacken.
Människor över hela världen visar sitt stöd för fransmännen och Parisborna. Våra politiska ledare fördömer attackerna skarpt. De håller brandtal i försvar för våra öppna samhällen och våra demokratiska värderingar. De försäkrar oss att aldrig ge efter för terrorister, aldrig kompromissar med terrorister.
Det måste kännas tryggt när politiker, journalister och hela samhället står enade mot terrorn. Ändå känner jag oro. Jag känner mig inte trygg. Jag har faktiskt en känsla av att jag har sett allt det här tidigare, deja vu.
1992 pågick socialistinternationalen i Berlin. Socialister och socialdemokrater var samlade. Några Kurdiska oppositionsledare var också där på plats. Det var planerat att de skulle träffa Ingvar Karlsson på en restaurang. Ingvar Karlsson var dock tvungen att lämna återbud och återvända till Sverige på grund av det då uppkomna ekonomiska krisen. Och det var tur det.
Terrorister från den islamiska regimen i Iran mejade ner alla på restaurangen. Flera dog direkt och flera skadades. Och terroristerna flydde från platsen.
Rättegången som följde befann Irans religiöse ledare, landets president, landets utrikesminister, med flera andra skyldiga till terrordådet.
Det var ramaskri. Politiska ledare i väst fördömde blodbadet. Samtliga EU-länder kallade hem sina ambassadörer och bröt sina förbindelser med Iran. Och Iranska mullor efterlystes internationellt av Interpol.
Några månader senare valde dock våra politiker att återuppta förbindelserna med terrorregimen i Iran, diplomater och ambassadörer åkte tillbaka till Teheran och affärerna började rulla som aldrig förr. Nu ville man plötsligt ha ”konstruktiva samtal”, man vill ha en ”dialog mellan civilisationer”. Och våra politiker valde att skaka hand och samtala med samma ledare som tyska rättsväsendet hade befunnit skyldiga till terrordådet.
Två år senare slog de iranska mullorna till igen i Buenos Aires, Argentina. Det Judiska centret AMIA utsattes för värsta attentatet i Argentinas historia. 85 personer dog i attentatet och flera hundra skadades. Argentinska åklagare slog fast att iranska mullor beordrade attentatet och libanesiska Hizbollah utförde dådet. De utfärdade en arresteringsorder för flera högt uppsatta personer i Irans religiösa ledarskikt.
Även denna gång var våra politiska ledare snabba med att fördöma dådet bara för att glöma bort allt några månader senare
Våra politiker säger sig ha en ”pragmatisk hållning”. De vill ”blicka framåt”. De krävde aldrig att de skyldiga till blodbadet i Berlin skulle utlämnas. De har aldrig krävt ansvar för attentatet i Buenos Aires. Istället nöjde man sig med att samma efterlysta terrorledare trimmade sina vildväxta skägg och bytte sina svarta uniformer mot kostymer i ljusare färger. Sedan började våra politiska ledare att erbjuda lukrativa handelsavtal för att på så sätt ändra på efterlysta terroristers beteende.
Fundamentalismen började med att prästerskapet i Iran tog över makten 1979. Iranska mullor har använt terror för att ta makten, behålla makten och utvidga makten både i och utanför Iran. Gisslandramat på amerikanska ambassaden i Teheran, Bombningen av amerikanska baser i Libanon, bombningen av amerikanska personalbostäder i Khobar i SaudiArabien, gisslantagandet av västerländska medborgare i mellanöstern, dödshotet mot Salman Rushdi, är bara några exempel på detta.
I mer än 30 år har den fundamentalistiska regimen i Iran ägnat sig åt terrorism utan några som helst allvarligare konsekvenser. Terrorregimen i Iran har inte bara kommit undan med terrordåd, utan har fått många fördelar.
En viktig fråga i sammanhanget är hur vår behandling av terrorregimen i Iran har uppfattats av IS och andra terrorister?
Förklaringarna till IS´ uppkomst och framväxt är flera. En viktig delförklaring till fenomenet är dock våra politikers velighet mot islamisk terrorism. Västvärldens hantering av dödshotet mot Salman Rushdie, blodbadet i Berlin och attacken mot judiska centret i Buenos Aires skrämde inte islamiska terrorister, snarare tvärtom.
Jag är genuint orolig. Orolig för att våra politiker velar och väljer ”blicka framåt” än en gång.
Men med fundamentalism och islamisk terror finns det inget att blicka fram emot utom mörker. Tro mig.
<
p style=”text-align: right;”>Behrooz Pertow
2015 11 23
