Det kärntekniska avtalet kommer att underlätta Irans stöd till terrorister, det skriver Morteza Sadeghi från FFFI i ett debattinlägg på Sydsvenskan.
Efter arton månaders förhandlingar bakom stängda dörrar och tretton års diplomati har den iranska regimen och världens sex stormakter nu nått en slutgiltig överenskommelse som sägs begränsa prästerskapets möjligheter att framställa kärnvapen i utbyte mot sanktionslättnader. En vecka efter kärnteknikavtalet mellan den iranska regimen och världens sex stormakter betonade prästerskapets högste andlige ledare, Ali Khamenei, att den islamiska republiken kommer att fortsätta stödja ”sina vänner” inklusive ”bundsförvanter och bröder” i Libanon, Irak, Syrien, Palestina, Bahrain och Jemen.
Vissa kan se eftergifterna åt Teheran som ett försök av Obama-administrationen att säkerställa Irans samarbetsvilja när det gäller att motverka och besegra den smygande faran av en islamistisk fundamentalism. Men detta skulle vara att misstolka regimens historia och uttalade avsikter. Avtalet kommer då den alltmer bräckliga regimen vacklar efter en mängd olika kriser. Under sådana omständigheter skulle de sex stormakterna ha kunnat tvinga regimen att överge sitt kärnvapenprojekt. I själva verket har det internationella samfundet förlorat ett utmärkt tillfälle att hindra att den iranska regimen förvärvar atombomben.
En annan sak som gått obemärkt förbi under dessa förhandlingar är alla år av lidande och fattigdom som det iranska folket fått utstå. Under de två år som gått sedan Hassan Rohani – som västvärlden kallar reformvänlig – blev president har mer än 1 500 människor avrättats. Lärare och sjuksköterskor protesterar på gatorna i iranska städer för att få ut sina löner, som inte betalats ut på flera månader. Dessutom sitter ledaren för det iranska lärarförbundet sedan några månader i fängelse.
Den iranska oppositionen Nationella motståndsrådet (NCRI) avslöjade 2002 den iranska regimens hemliga kärnkraftsprojekt i Natanz och Arak. Maryam Rajavi, president i NCRI, publicerade nyligen en artikel i tidningen Forbes där hon sätter fingret på det faktum att folkets uppror under 2009 visade att människorna i Iran ville utveckla ett system för ett demokratiskt, tolerant och pluralistiskt land – något som den sittande regimen slog ner på.
Men svenska internationella företag som är verksamma på den internationella marknaden kommer att fortsätta göra affärer med den iranska regimen. Majoriteten av de 100 000 iranier som bor och jobbar här i Sverige, och för vilka Sverige har blivit ett andra hemland, vill att respekten för de mänskliga rättigheterna ska gå före de ekonomiska relationerna med regimen. Sverige har tidigare visat att de mänskliga rättigheterna prioriteras – det är dags att göra det igen.
Morteza Sadeghi
människorättsaktivist
