Det är verkligen populärt de här dagarna att sympatisera med diktaturen Iran eller vända kappan efter vinden som blåser österut. Det luktar dollar, euro, yuan eller rubel, ord som alla tycker om mest världen runt.
Men vart finns de någonstans? Jo, de finns i både rika och fattiga länder. Pengarna hamnar i väst antingen genom handel med de diktatoriska länderna i öst eller direkt genom bidrag från ledarna från diktaturerna. Vinnaren är välfärdssamhället i väst och dess befolkning med rent samvete p.g.a. brist på information om hur kapitalet faktiskt hamnat där.
Förloraren är de miljoner och åter miljoner invånare i regionen. Kanske därför är brutala massmördare väldigt omtyckt hos de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd trots att de i princip ska främja fred och garantera mänskliga rättigheter i världen.
Låt oss diskutera det specifika fallet Iran och dess kärnteknik. Initiativet för avslöjandet togs från början av iranska opposition organisationen Folkets Mojahedin och dess paraplyorganisation Iranska nationella motståndsrådet i 2002. Många länder bl.a. de som exporterade kärnteknik till Iran mötte informationen med mycket skepticism men sedan bytte de riktning till eftergiftspolitik och dialog.
Det har gått 12 år som har inkluderat händelser som liknat en färd med berg och dal-bana och varit utan resultat hittills. Omvärlden, i synnerhet Irans handelspartner försökte med dialog i många år och det gick så långt att de mutade den iranska regimen med att lista Irans främsta oppositionsgrupp Folkets mojahedin som en terrororganisation, samma grupp som just avslöjat iranska regimens hemliga kärnteknik- och anrikningsprogram. Men regimen visste att EU, den tandlösa tigern, inte orkade stoppa denna lönsamma affär med den korrupta regimen i Teheran. Därför fortsätter mullorna sin jakt på kärnvapen. Under tiden fortsätter Folkets Mojahedin att komma med nya avslöjanden om regimens kärnteknikprogram.
Den allvarliga konsekvensen började när krisen med Irans kärnteknik inte kunde lösas på EU-nivå utan gick till FN:s säkerhetsråd som i sin tur antog ganska snabbt flera bindande resolutioner under kort tid. I Teheran kallade regimens förra president Ahmadinejad resolutionerna för ”papperslappar”. Ganska snart visade det sig att de ekonomiska sanktionerna hade bitit sig fast ordentligt. Då bestämde sig Khamenei, regimens högsta andlige ledare med absolut makt och en skicklig manipulatör, att välja en ”mjuk” president Hassan Rohani som skulle ersätta de hårdföra Ahmadinejad. Rohani är av samma typ som ”reformisten” Khatami som var regimens president innan Ahmadinejad.
Rohani som ytligt sett ser väldigt vänlig och demokratisk ut har exakt samma målsättning som alla andra hårdföra ledare i Iran. Diktaturstyre samt förtryck av befolkningen.
För ca ett år sedan när pengarna tog slut bestämde sig regimen att sätta sig vid förhandlingsbordet. Än så länge i massmedia kommer bara vackra bilder av promenader i Lausanne i Schweiz samt uttalanden från samtliga parter som är lyriska över ”den konstruktiva samtalsmiljön” och utlovar ”ett bra avtal”. Verkligheten är dock en annan:
Regimen behöver garantier. Utan atombomb kan den inte sitta kvar vid makten eftersom den fortsätter tappa anhängare i alla samhällsklasser. Den unga generationen i Iran vill absolut inte ha en ensam religiös ledare med absolut makt i modern tid.
Det finns idag lobbyister som arbetar för den iranska regimen som stöder Rohani eller andra mullor. De vill övertyga västvärlden att det finns reformvänliga mullor inom regimen. Men det är inte svårt att se att Rohani liksom Khatami, är bara en bluff. Så frågan blir då varför kan de inte reformera systemet?
Svaret är ganska enkelt: den högsta andliga ledaren har sista orden i alla områden som politik, ekonomi, religion, väpnade styrkor, säkerhets- och utrikesfrågor, press samt radio och TV. Ingen kan avsätta honom enligt den rådande grundlagen. Man kallar honom för ”valayat faghih (den med absolut makt)”. Likt Nordkorea är Iran under prästerskapet en stat med endast ett partisystem. Inga politisk partier får existera om de inte tror på den högsta andlige ledaren även om de är muslimer. Strävan efter en atombomb har blivit en mardröm för regimen eftersom projektet har hittills kostat över 300 miljarder dollar.
Regimen kan inte backa nu när de är inblandade i minst fem krig, inne i Iran, Libanon, Syrien, Irak och Jemen. Hittills har prästerskapet klarat sig bra tack vare västvärldens eftergiftspolitik men arabvärlden börjar få nog av västvärlden också. Jag tror att det är dags för västvärlden att bestämma sig för att antingen stå med iranska folket eller den labila regimen i Iran. Att lyfta sanktioner och släppa kapital till en terrorregim som stöder terrorism, förtrycker sitt eget folk och ligger bakom flyktingvågen mot väst är knappast konstruktivt. Handel med Iran får helt enkelt vänta då varje satsning är bortkastade pengar eftersom förr eller senare kommer regimen att rasa sönder genom en folklig revolt.
De riksdagsmän som ställer frågor till utrikesministern Margot Wallström bör vänta sig samma svar.
Sådan förhandling tjänar inte något till folket i Iran som i sin tur är förtryckta av regimen i tre decennier. Iranier behöver också pengar men efter att ha fått sina demokratiska fri- och rättigheter. Annars går alla tillgångar och kapital till en mer aggressiv inblandning i regionen, mer vapen och ökat stöd för terrorism vilka är lika farliga som en religiös diktatur beväpnat med kärnvapen.
Hossein Pahlawan
2015 05 17
