Terrordådet i Paris skakade hela världen. Terroristernas attack mot tidningen Charlie Hebdo krävde flera dödsoffer. Det har skrivits mycket om dådet redan, så jag tänker inte skriva om terrorattacken.
Jag vill däremot skriva om reaktionerna på attacken. I Paris hölls en stor demonstration, politiska ledare gick arm i arm framför demonstrationen. Alla våra Politiker har hållit tal i försvar för det öppna samhället och det fria ordet. De har försäkrat oss medborgare att aldrig ge efter för terrorister. Det måste kännas tryggt när politiker, journalister och hela samhället står enade mot terrorn. Men jag känner mig orolig. Jag känner mig inte riktigt trygg. Jag har faktiskt en känsla av att jag har sett allt det här tidigare, deja vu.
I själva verket har jag sett allt det här mer än en gång. Jag kommer klart och tydligt ihåg Khomeinis dödshot mot Salman Rushdie. Jag kommer ihåg ramaskrin i västvärlden. Helt oacceptabelt sa våra politiska ledare då också. Alla fördömde Khomeinis Fatwa (som gäller än idag) och bröt sina förbindelser med Khomeinis regim i Iran. Men vad hände därefter?
Den intresserade och nyfikne läsaren hänvisar jag till Salman Rushdies självbiografiska roman Joseph Anton. Men kort kan jag berätta ändå att brittiska politiker, myndigheter och näringsliv såg Rushdie som en belastning. Flera politiker och journalister skrev att Rushdie får skylla sig själv. Flygbolag vägrade ta honom ombord, hotell vägrade ha honom som gäst. Rushdie menar själv att brittiska politiker inte satte press nog på mullorna i Iran att häva fatwan. Press sattes däremot på honom själv att göra avbön, vilket han gjorde till slut. Då återupptogs diplomatiska förbindelsen med Iran och affärerna tog fart. Det tog inte så lång tid innan islamisk terror slog till igen. 1992 pågick socialistinternationalen i Berlin. Socialister och socialdemokrater var samlade.
Några Kurdiska oppositionsledare var också där på plats. Det var planerat att de skulle träffa Ingvar Karlsson på en restaurang. Ingvar Karlsson var dock tvungen att lämna återbud och återvända till Sverige på grund av det då uppkomna ekonomiska krisen. Och det var tur det. Terrorister från den islamiska regimen i Iran mejade ner alla på restaurangen. Flera dog direkt och flera skadades. Media skrev inte särskilt mycket om det blodbadet eftersom det handlade om några exilpolitiker, rättegången däremot blev uppmärksammad.
Rättegången befann Irans religiöse ledare, landets president, landets utrikesminister, med flera andra skyldiga till terrordådet. Det var ramaskri igen. Politiska ledare i väst fördömde blodbadet. Samtliga EU-länder kallade hem sina ambassadörer och bröt sina förbindelser med Iran. Det som hände sedan har sina likheter med Salman Rushdies fall. Även den här gången var det offret som var en belastning för politiker.
Hur som helst återupptogs förbindelserna några månader senare, diplomater och ambassadörer åkte tillbaka och affärerna började rulla som aldrig förr. Nu var det vi, offren, exiliranier som var en belastning och skulle tvingas till avbön. Våra politiker har en ”pragmatisk hållning”. De vill ”blicka framåt”. De krävde aldrig att dödsdomen mot Salman Rushdie skulle ogiltigförklaras. De krävde inte att de skyldiga till blodbadet i Berlin skulle utlämnas. De nöjde sig bara med att Khomeinis arvtagare trimmade fint sina vildväxta skägg och bytte sina svarta uniformer mot kostymer i ljusare färger.
Jag är flykting från Kurdistan i västra Iran. Alla iranska flyktingar flydde religiös förföljelse och terror. Vi kämpade emot Khomeinis terror på samma sätt som kurder från Kubani gör idag mot IS. Vi fick inget internationellt stöd då och våra städer och byar hamnade under Khomeinis styre, med etnisk och religiös rensning som följd. Jag har förlorat många landsmän och många vänner som föll offer för islamisk terror här i Europa.
Människor som kämpade emot fundamentalism och islamisk terror när europeiska ledare inte såg det hotet eller blundade för det. Förklaringarna till IS´ uppkomst och framväxt är många. En delförklaring till fenomenet är dock våra politikers velighet mot islamisk terrorism.
Hur västvärlden hanterade dödshotet mot Salman Rushdie, blodbadet i Berlin och attacken mot judiska centret i Buenos Aires har inte skrämt islamiska terrorister, snarare tvärtom. Jag är genuint orolig. Orolig för att våra politiker velar och ”blicka framåt” än en gång. Med fundamentalism och islamisk terror finns det dock inget att blicka fram emot utom mörker. Tro mig.
Behrooz Pertow
2015 01 10
