Carl Bildts Iranbesök är en propagandaseger för prästerskapets regim, skriver Mojtaba Ghotbi vice ordförande för Förenade Föreningar för ett Fritt Iran, FFFI, i debattartikel på Nerikes Allehanda på tisdag.
Carl Bildt bör fundera över vad resan kan åstadkomma eller vilka möjligheter han får till att framföra olika ståndpunkter men besöket är redan en betydande propagandaseger för prästerskapets regim och den nya presidenten, Hassan Rohani, som håller sig vid makten enbart genom repression. Visst, iranska regimen kom nyligen överens med världsmakterna om ett kärntekniskt interimsavtal, skriver han.
Utrikesminister Carl Bildt besöker just nu Iran för att bland annat träffa sin iranske motsvarighet. Tidigare i veckan förklarade utrikesministern i en intervju med SR att ”syftet är kanske att ge uppmuntran till de som vill se en förändring av den iranska politiken”. Han tillade i samma intervju att ”han hoppas kunna framföra kritik men också ta reda på om Iran menar allvar med sin nya mer öppna politik som mötet är ett tecken på”. Men utrikesministerns har valt fel tid att besöka Iran med anledning av den förvärrade situationen för mänskliga rättigheter i Iran.
FN:s särskilde rapportör för mänskliga rättigheter i Iran, Dr Ahmed Shaheed, rapporterade nyligen om den alarmerande situationen för mänskliga rättigheter i Iran och uttryckte oro för det ökade antalet avrättningar under de senaste månaderna.
Antalet registrerade avrättningar i Iran uppgick till minst 660 stycken under 2013. Uppemot två tredjedelar av dessa avrättningar, många genom hängningar på offentlig plats, har verkställts sedan prästerskapets nya president Hassan Rohanis tillträde. Enbart under januari 2014 har över 70 personer avrättats enligt uppgifter från Amnesty och iranska människorättsorganisationer.
Carl Bildt bör fundera över vad resan kan åstadkomma eller vilka möjligheter han får till att framföra olika ståndpunkter men besöket är redan en betydande propagandaseger för prästerskapets regim och den nya presidenten, Hassan Rohani, som håller sig vid makten enbart genom repression. Visst, iranska regimen kom nyligen överens med världsmakterna om ett kärntekniskt interimsavtal.
Men att tolka detta som att ”det finns en strävan från Iran att utveckla relationerna och öppna upp inför omvärlden”, vilket utrikesministern påpekade i sin intervju med SR den 26 januari, är ett diplomatiskt önsketänkande och en surrealistisk bild av politikens verklighet i Iran.
Dagens Iran är ett religiöst envälde där den absoluta makten ligger hos högsta andlige ledaren, Ali Khamenei, med sista ordet i alla frågor och beslut. Dessutom står Irans ”civila” kärnteknikprogram under det mäktiga revolutionsgardets kontroll. Rohani och hans utrikesminister Zarif har därför ingen makt över besluten som berör den kärntekniska frågan. Man bör inte heller glömma att Hassan Rohani, trots sitt tal om moderation, är en prästman från regimens innersta cirkel.
Internationella sanktioner, iranska regimens internationella isolering, interna stridigheter mellan regimens olika fraktioner, en bestående inflation samt avslöjanden från Iranska nationella motståndsrådet om regimens hemliga kärnteknikprogram gjorde att Khamenei inte hade något annat val än att göra eftergifter i kärnteknikfrågan.
Det samlade trycket från dessa faktorer hotade prästerskapets överlevnad och Khameneis maktställning. Därför välsignade han den senaste tillfälliga kärnteknikuppgörelsen men ökade samtidigt det inhemska förtrycket för att stoppa folkliga protester, likt de landsomfattande upproren i 2009, i hopp om att rädda prästerskapets styre.
Det senare bevisas av den dramatiska ökningen av antalet avrättningar i Iran som är högre under den ”moderata” presidenten Hassan Rohani än vad den var under den hårdföra presidenten Ahmadinejad. Det höga antalet avrättningar visar att iranska regimen befinner sig i sin svagaste position sedan den usurperade makten från folket efter den demokratiska revolutionen i 1979 som avsatte shahens diktatur. Samtidigt är det ökade inhemska förtrycket ett mått på omfattningen och graden av folkliga missnöjet mot prästerskapets styre i Irans civila samhälle.
Innan den kärntekniska överenskommelsen med världsmakterna stod iranska regimen isolerad på den internationella arenan i nästan ett decennium. Om EU behåller samma tryck när det gäller frågor om mänskliga rättigheter är det mer sannolikt att iranska regimen gör eftergifter även i detta område.
Mojtaba Ghotbi, vice ordförande för Förenade Föreningar för ett Fritt Iran.
