Medan iranska regimens nya regering fortsätter sin intensiva charmoffensiv i Genève för att ge sken av att prästerskapets envälde är redo att förhandla fram en lösning på Irans misstänksamma kärnvapenprogram, är det få diplomater i väst som törs uttala sig offentligt om den senaste tidens oroväckande ökning av inhemskt förtryck i Iran.
Trots den nya presidenten Hassan Rohanis vidlyftiga löften om moderation har Teheranregimen ökat antalet offentliga avrättningar under de senaste veckorna och trappat upp sin krigföring mot Irans civila samhälle.
Hittills i år har iranska regimen verkställt 560 avrättningar varav så många som 250 sedan Hassan Rohani tillträdde sin nya post i augusti, enligt uppgifter från människorättsaktivister. Under två veckor, mellan den 11:e och 25:e september, genomförde den iranska regimen minst 50 avrättningar genom hängning, de flesta för narkotika brott, enligt människorättsorganisationen, International Campaign for Human Rights in Iran (Internationella kampanjen för mänskliga rättigheter i Iran).
Det räckte inte med att ett 10-årigt barn ”råkade” hänga sin 14-åriga bror när de simulerade en offentlig hängning under sin lek. Inte hellre var det nog att anta ett lagförslag som enligt iranska människorättsaktivister legaliserar pedofili då det ger en styvfar laglig rätt att gifta sig med sin adoptivdotter från 13-årsåldern.
Nej, prästerskapets myndigheter tyckte att det var ”helt naturligt” att avrätta en man för en andra gång när han inte dog vid den första avrättningen genom hängning. Han är faktiskt dömd till döden, det är hans straff och måste verkställas, tyckte regimens myndigheter som försäkrade att man inte kommer att misslyckas en andra gång.
Just dessa fruktansvärda sanningar från iranska folkets grymma vardag vederlägger Rohanis vidlyftiga löften om moderation.
Men få västerländska diplomater och regeringar vill kännas vid dessa. Ingen vill ju egentligen vara den som förstör stämningen när cirkus Rohani turnerar runt världen och bjuder på en föreställning alla vill se. Prästerskapets regim är inte sen med att utnyttja denna önskan från väst och sjunger den sång diplomater vill höra medan den skjuter fram den efterlängtade huvudakten fram i tiden.
Världens ledande medier och nyhetsbyråer bestämde sig för att marknadsföra iranska regimens föreställning i Genève. Och vem annars passade bättre för detta uppdrag om inte huvudartisten själv, iranska regimens utrikesminister, Javad Zarif, som i återkommande uttalande tyckte att det var en mycket bra föreställning.
Förhandlingarna om iranska regimens misstänkta kärnvapenprogram avslutade på torsdagen och det gick som det brukar göra. Iranska regimen lovade inga konkreta åtgärder utan presenterade ett nytt förslag om att hur parterna ska lägga upp samtalen i syfte att skapa förtroende och diskutera landets kärnvapenprogram. Catherine Ashton, EU:s utrikespolitiske chef som representerar världsmakterna under samtalen med iranska regimen var ”optimist” och tyckte att samtalen hade varit ”konstruktiva”. Sedan kom parterna överens om att hålla nya samtal i nästa månad för ytterligare diskussioner (läs mer löst prat) i Genève.
”Fred för vår tid”, så beskrev brittiske premiärministern, Neville Chamberlain, Munich-överenskommelsen med Hitler i 1938, samtidigt som han höll ett påskrivet avtal med Hitlers och sin underteckning i handen, vilket lämnade över delar av forna Tjeckoslovakien till Tyskland.
Denna eftergiftspolitik och omvärldens passivitet inför Hitlers lögner ledde fram till andra världskriget.
Det vore naivt, förnumstigt och framförallt farligt att inte ta lärdom av historien att eftergiftspolitik gentemot diktaturer kan medföra ödesdigra konsekvenser och uppmuntra till värre förödelse.
Om Catherine Ashton inte vill bli ihåg kommen som sin landsman Chamberlain bör hon i egenskap av utrikespolitisk chef för EU, en institution som belönades med Nobels fredspris förra året, stå med iranska folket som är de främsta offren för iranska regimens barbariska krigföring, istället för att blidka regimen.
