Presidentvalet i Iran blev ingen rysare. De handplockade kandidaterna hade alltför lika ståndpunkter i viktiga frågor för att man skulle kunna kalla de ett läger mot annat! Allt var olika nyanser av grått och blod!
Men i faktiska förhållande betyder utgången mer som en mätare på styrkeförhållande mellan olika falanger inom den styrande regimen. Khamenei hade förlorat mycket av sitt styrka och hegemoni efter de stora oroligheterna i iran för fyra år sedan.hans legitimitet som Khomeinis efterträdare var bortblåst.
Khamenei har inte längre förmåga att opponera sig mot de stridande falangerna. Han har tappat ansikte inom regimen. Detta betyder inte att regimens förmåga i förtryck minskat till den grad att den inte kan bibehålla makten över folket.
De frågor som Khamnei hade framför sig före valet kunde sammanfattas följande utifrån dess vikt:
1- hot om ny social oro/ stora gatudemonstrationer
2- ökad internationell isolering och ökad risk för en militär konfrontation över det omstridda kärnprogrammet
3- ökad regionalt isolering p.g.a. den direkta inblandning i konflikten i Syrien
4- ökad hot om rubbning i balansen mellan regimens olika fraktioner , ökad ambitioner från Ahmadinejads grupp, ..
5- social antipati riktad mot hans egen person och inställning
6- utbredd ekonomiska och sociala orättvisor
Khamnei hade bestämt att satsa på ett kort , nämligen nuvarande chefsförhandlaren Jalili, en revolutionsgardist med starka band till både de konservativa ring i prästskrapets maktcentrum i Qom och revolutionsgardet. Han förhindrade Rafsenjani från att deltar valet ,men detta betydde inte att regimens nr 2 genom tiderna satt med armarna i kors.
Rohani ses som en kompromiss lösning, alla i regimen har haft krav och förväntningar . Den mäktiga revolutionsgardet uttryckte sin lojalitet men det gick inte att missa att det fanns en förtäckt hot i brevet.
Rohani måste leverera fort, mycket fort för att skapa en smula av trovärdighet i omvärldens öga . Denna hastighet finns inte i honom som en kompromiss kandidat. Denna paradox är Rohanis dilemma. Medan han har talat om ökat samarbete och samförstånd , är det utan tvivel att frågan om kärnvapen programmet är den fråga som har central betydelse.
Regimen måste skriva under tilläggsprotokollet för icke spridnings avtal . Endast då kan omvärlden får en kvitto på att regimen har inga ambitioner på att skaffa kärnvapen. Det är en dröm för oppositionen då det är början till en ifrågasättande av den politiska ordning som styrt landet .
Vår bittra erfarenhet talar dock för att Khamenei har andra tankar!
Regimens inblandning i konflikten i Syrien tilltagit och man har uppgivit att gardisterna deltar aktivt i striderna. Därtill har Hizbollahs trupper varit med i krigföring mot det syriska folket i stor skala. Den politiska turbulensen i Irak vars statsminister – Nouri al maliki -är brigad general i det iranska revolutionsgardet – försätter och av den politiska maktdelningen som USA hoppades på finns inget kvar.
Passivitet och påtaglig rädsla har kännetecknat det amerikanska och EUs politik gentemot folkets resning i Syrien. Man har förlorat mycket till den religiösa fascismen med sätet i Teheran. Rohanis val kan vara den manöver som regimen behöver för att köpa tid för sin atombomb!
Det är synnerligen en svårsmält bild att få framför sig. En atombestyckad regim som haft terror som en tydligt del av sin diplomatiska arsenal!
Sina Dashti, är läkare och aktiv i Iranfrågor
