Det har knappast undgått någon att det kommer hållas ett presidentval i Iran om några dagar. Men hur trovärdigt, legitimt och påverkande är ett val som sker inom ett system som är grundat på principen att en högsta andlig ledare alltid har sista ordet i alla politiska, ekonomiska, sociala, religiösa och socioekonomiska frågor?
De religiöst skolade ledarna, ayatollorna, påstår att ovannämnda befogenheter endast utgör en bråkdel av den Högsta andlige Ledarens verkliga maktbefogenheter eftersom denne är guds exklusiva representant på jorden.
Följaktligen är val och folkomröstningar i Iran enbart ett skådespel och en teater ämnad att underhålla omvärlden med en, till det yttre, demokratisk föreställning. Presidentvalet är en fasad som utnyttjas för att dölja det iranska prästerskapets verkliga karaktär. Allmänna val i Iran syftar idag hvudsakligen till att erbjuda en genomgående falska förhoppningar om att systemet har en öppenhet och transparens och är mottagligt för reformer.
Den iranska regimens Väktarråd bestämmer vilka som får ställa upp i allmänna val i Iran och måste godkänna alla sökande kandidater för såväl parlamentsval som presidentval. Kriterierna för att godkännas är att kandidater måste svära absolut lojalitet mot systemet, underkasta sig den Högsta andlige Ledarens absoluta makt och bedömas som fullt lämpliga ur ett religiöst perspektiv. Inte ens dessa kriterier är tillräckliga för att kunna ledamot eller president i landet eftersom varje ”folkvald representant” ytterst måste få sitt ämbete godkänt av den Högsta andlige Ledaren Ali Khamenei, som har makten att med ett enda direkt [religiöst] beslut avsätta vem han vill, när han vill.
Inför årets presidentval blev denna verklighet mer uppenbar än någonsin när Väktarrådet diskvalificerade Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, en av pelarna inom prästerskapets religiösa envälde. Med Rafsanjanis diskvalificering visade prästerskapet och Högsta andlige Ledaren Khamenei tydligt att idag kan inte ens tomma diskussioner om reformer tolereras. Det är ingen tillfällighet eftersom Khamenei måste ytterligare konsolidera sitt styre för att kunna öka det inhemska förtrycket ytterligare och kunna fortsätta konfrontera det internationella samfundet i syfte att garantera sin och det totalitära systemets överlevnad.
Omvärldens politik gentemot det iranska prästerskapet behöver förändras lika mycket som Iran behöver en demokratisk förändring. Faktum är att hela systemet med en Högsta andlig Ledare måste förändras för att frihet och demokrati ska ha någon möjlighet att bli en verklighet i ett framtida Iran.
Därför behöver det internationella samfundet ändra sin nuvarande politik mot Iran genom att stödja iranska folkets krav på demokratisk förändring, och både politiskt och diplomatiskt hjälpa de iranska oppositionsgrupper som förespråkar demokrati och kämpar för en total förändring och ett avsättande av prästerskapets system.
Vi menar här att den starkaste och bäst positionerade organisationen i detta avseende är det Iranska Nationella Motståndsrådet (NCRI) som består av olika iranska oppositionsgrupper som har en färdig och bestämd politisk plattform vilken sammanfattats i deras tiopunktsplan för ett framtida demokratiskt Iran.
Det internationella samfundet, och inte minst Sveriges regering, bör öppet och fullt stödja iranska folkets slagord inför årets iranska presidentval, där det iranska folket proklamerar ”min röst är regimens avsättning”.
