Läkaren på psykakuten vittnar om posttraumatiskt stressyndrom och hög självmordsrisk. Men det räcker inte för att Parvis Alizadeh från Iran ska få stanna i Sverige.
HELSINGBORG. Parvis Alizadeh flydde från Iran 2001, efter att hans bror mördats av regimen av politiska skäl. Själv tillfångatogs han och satt åtta månader i fängelse för vad hans bror anklagats för.
Hans asylprocess har varit invecklad, delvis på grund av att han inte kunde styrka sin identitet, dels för att han först försökt få asyl i Norge.
Efter 12 år på flykt och otaliga avslag från Migrationsverket vet Parvis Alizadeh inte hur mycket längre han orkar.
– Om jag reser till Iran blir jag dödad, det är jag helt övertygad om. Jag har inte träffat min son sedan han var liten. Nu är han över 20. Jag har varit i krig med myndigheterna den här tiden, det känns som om de spelar med mitt liv, säger han.
Parvis Alizadehs läkare Nasser Salimi på allmänpsykiatriska avdelningen där Parvis nu är inlagd för fjärde gången, har ställt diagnosen posttraumatiskt stressyndrom och intygar att han dessutom har allvarliga självmordstankar.
I höstas vittnade han och en annan läkare i Migrationsdomstolen om riskerna med att utvisa Parvis Alizadeh till Iran.
– Mellan 20 och 25 olika läkare här på sjukhuset har träffat honom och det råder ingen tvekan om att hans tillstånd är kritiskt. Han är suicidal och risken för självmord bedömer jag som stor om han utvisas, säger han.
I det senaste läkarintyget, från september 2011, beskrivs Parvis Alizadehs tillstånd som ”väldigt kritiskt” och han uppges ha ”ett flertal riskfaktorer för suicid om han inte får den relevanta behandlingen”.
Trots det och att en av de tre nämndemännen protesterade, kom i början av december domen om avslag i Migrationsdomstolen, något som upprör överläkare Nasser Salimi.
– Hans psykiskt kritiska tillstånd är uppenbarligen inte tillräckligt för att få stanna i Sverige och det tycker jag är helt absurt. Jag har aldrig varit med om något liknande, säger Nasser Salimi.
Henrik Hedberg var domare i målet och förklarar att han inte anser Parvis tillstånd vara allvarligt nog för att han ska få uppehållstillstånd.
– Det han har åberopat är ”synnerligen ömmande omständigheter” och där är ribban väldigt hög. Sjukdomen ska vara direkt livshotande och det nådde inte riktigt upp i detta fall.
Hur många läkare ska intyga att man är självmordsbenägen för att synnerligen ömmande omständigheter ska råda?
– Det handlar inte om antal läkare, utan vi gör en samlad bedömning av hans tillstånd under tiden han varit här i Sverige. Där ser vi att han fått kontinuerlig vård i sju år och vi ifrågasätter inte att han lider av psykisk sjukdom. Men den bedöms inte vara livshotande.
Hälla Hälsingborg Dagblad
