GD berättade i måndags om 15-åriga Sam, som kom ensam till Gävle i januari i år och som nu avvisas till Irak.
Ett annat fall är 21-åriga Sara som bott i Sverige i åtta år ska utvisas. Hon säger att hon kommer från Somalia men Migrationsverket hävdar att hon är från Tanzania – som inte vill ta emot henne.
Det hade kunnat vara grund för ett uppehållstillstånd. Men eftersom Migrationsverket har slagit fast att Sara inte samarbetat fullt ut kring sin utvisning, nekas hon rätten att bo här. Hon saknar alltså både möjlighet att återvända till sitt ursprungsland, och förhoppning om svenskt personnummer och medborgarskap.
Enligt radioprogrammet Kaliber lever flera tusen människor i detta vakuum.
Nabil Foad Ahmed utvisades men släpptes inte in i Iran där han har sin familj. Han får inget uppehållstillstånd och därför kan familjen inte återförenas i Sverige heller. Han sover hos bekanta och på parkbänkar.
Migrationsminister Tobias Billström, M, konstaterar bara att personerna inte ansetts samarbeta fullt ut med Migrationsverket. De har, med andra ord, sig själva att skylla.
Två saker bör sägas. För det första: huruvida någon samarbetat verkar vara en godtycklig bedömning som görs av Migrationsverket.
Någon rätt att överklaga finns inte. I Kalibers granskning framkom att i flera fall har poliser som handhaft utvisningsärenden en helt annan uppfattning om samarbetsviljan.
För det andra: även om Migrationsverket lyckas belägga att en person i något avseende försvårat sin egen avvisning – är det skäl nog att låta henne leva i ett rättsligt limbo år efter år?
Uppehållstillstånd är inte ett diplom för oklanderligt uppförande.
För många människor är det enda möjligheten till ett anständigt liv.
Källa; DG.se
