Debatt, Nerikes Allehanda, 2011 11 11
Västvärldens engagemang för envars rätt till liv, frihet och personlig säkerhet står åter på prov så här två månader innan årets slut. Hur det internationella samfundet klarar av testen avgör ödet för de mer än 3000 invånarna i Camp Ashraf i Irak, vilka tillhör den främsta och mest organiserade iranska oppositionsgruppen, Folkets mujahedin.
Sedan 2009 har lägret varit belägrade av väpnade irakiska styrkor med repressiva restriktioner och besöksförbud. Två tidigare brutala, i juli 2009 och april 2011, har resulterat i sammanlagt 47 döda lägerinvånare, elva i den första och 36 i den andra attacken. Idag har den irakiska regeringen ledd av Nouri al-Maliki kungjort att den avser stänga Camp Ashraf vid slutet av året, till varje pris med alla medel.
Men varför hyser Iraks regering en sådan hysterisk fientlighet gentemot de värnlösa individerna i Camp Ashraf.
Svaret stavas till Iran där omfattande folkliga protester i 2009 skrämde livet ur det styrande prästerskapet. Förintandet av Camp Ashraf, hemvist för den främsta iranska oppositionsgruppen, Folkets mujahedin, hamnade då genast på den religiösa diktaturens måste göra lista. Detta eftersom Camp Ashraf var och är en inspirationskälla för de många iranier som drömmer om ett demokratiskt Iran befriad från prästerskapets medeltida, teokratiska skräckvälde.
En ljusning för lägerinvånarna är att FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, har nu engagerat sig i denna humanitära kris efter en global kampanj för en fredlig lösning på Ashraf-frågan. I sitt uttalande av den 13 september betonar UNHCR att lägerinvånarna nu betraktas formellt som ”asylsökande” efter att ha lämnat in personliga ansökningar om få sin flyktingstatus beprövade. UNHCR tillägger samtidigt att det har efterfrågat Irak att skjuta fram tidsfristen för stängning av Camp Ashraf så att FN-organet får tid att utföra sitt arbete.
Även Amnesty International har uttryckt oro och startat en Urgent Action-kampanj där man uppmanar Irak att avstå från vidare aggressioner mot lägerinvånarna samt att den förlänger den utlysta tidsfristen för stängning av lägret.
Iraks beslut att stänga Camp Ashraf på order av prästerskapet i Iran kommer endast att leda till ytterligare en massaker. Tidsfristen är inte rättmätigt med hänsyn till internationell rätt, särskilt när UNHCR har förklarat lägerinvånarna som asylsökande samtidigt som de redan har accepterat ett förslag framlagt av Europaparlamentet av maj månad om en frivillig flytt till tredje länder.
Men en fredlig lösning motarbetas ivrigt av prästerskapet i Iran, främst genom den nuvarande irakiska regeringen men också genom privilegier som följer av Irans FN-medlemskap.
Det är därför dags för de ansvarsfulla demokratiska regeringarna att kliva fram för att hindra en förestående massaker genom att säkra en permanent närvaro av FN:s blåhjälmar i Ashraf. Sverige bör och kan spela en betydande roll i denna fråga. Regeringen måste ta ett ansvar i denna fråga då det finns hundratals svensk-iranier med anhöriga och familjemedlemmar i Camp Ashraf. Det finns tillräcklig med information för att Sverige ska kunna se att hotet om en stundande massaker är högst reellt och oron befogad.
