Demokratiska länder har ett moraliskt ansvar i att stödja folkliga protester mot dess brutala totalitära regimer. Detta oberoende om det ligger stick i stäv med västvärldens realpolitik och deras geopolitiska agenda.
I år firade internationella kvinnodagen 100 år. Samtidigt har vi vittnat om att kvinnorna i Nordafrika, Mellanöstern och Iran har varit frontfigurer i det nationella motståndet mot totalitära regimer.
De iranska kvinnorna var ledande i de folkliga demonstrationerna när den unga generationen i Iran krävde prästerskapets avgång och en demokratisk förändring under sommaren 2009. Detta rop var besvarad med brutalt övervåld helt i enighet med prästerskapets fundamentalistiska ideologi. Symbolen för ropet efter frihet var en ung kvinna vid namn Neda som blev mördad på Tehrans gator med öppna ögon medan hela världen såg på.
Demonstrationerna har fortsatt trots tortyr, våldtäkt och offentliga avrättningar. Återigen var kvinnorna i fronten av demonstrationerna mot Khameneis envälde både 14 och 20 februari. Dessa gick att beskåda under firandet av den traditionella Eldfesten, den 15 mars, vilka snabbt övergick till regimkritiska protester när stor närvaro av säkerhetsstyrkor försökte hindra den unga generationen från att fira den årlig återkommande traditionen. De repressiva organens agerande kommer som en reaktion mot den alltmer växande avskyn mot prästerskapets diktatur i dyningarna till folkresningar i regionen som redan har avsatt två envåldshärskare.
Kvinnorna i Iran har all anledning att vara ledande i protesterna mot prästerskapet som har könsapartheid som en del av sin officiella politik sedan teokratin usurperade makten från folket 1979.
Restriktioner för varje aspekt av kvinnors liv är officiellt inskrivna i prästerskapets konstitution. Prästerskapet är fast rotad i principen om Velayat-e Faqih (prästerskapets religiösa envälde). Denna konstitution, som är stiftad av prästerskapet och som var tvingad på folket genom religiös despotism, inbegriper och styr både de offentliga och privata sfärerna av kvinnors liv. Vidare är det värt att notera att begreppet Velayat-e Faqih (prästerskapets religiösa envälde) inte är ett islamiskt styrelseskick utan en uppfinning av Khomeini enbart för att tillskansa sig det iranska folkets populära suveränitet.
Vi befinner oss i en tid där kvinnor i Mellanöstern har offrat en hel del i deras kamp mot diktaturer. Med blommandet av dessa rörelser återupplivas den viktigaste, men bortglömda, längtan i våra samhällen nämligen kvinnors jämställdhet, mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Erfarenheterna av Iran under fundamentalisternas styre har visat att kvinnor är de främsta offren för förtryck. Därför har kvinnor utvecklat en enorm energi att kämpa, vilket gör dem till en stark kraft för förändring.
Det starkaste argumentet för att frihetsmorgonen i Iran kommer att gryna i Iran inom den närmaste framtiden, är flera avgörande faktorer som redan existerar i det iranska samhället. Detta stavas kvinnors enorma beslutsamhet och deras förmåga till att åstadkomma förändring.
Det är därför hög tid för EU, med Sverige som en del av denna union, samt USA att ta sitt ansvar och förändra dess politik gentemot den totalitära diktaturen vilket har styrt Iran med järnhand i mer än tre decennier.
Demokratiska länder har ett moraliskt ansvar i att stödja folkliga protester mot dess brutala totalitära regimer. Detta oberoende om det ligger stick i stäv med västvärldens realpolitik och deras geopolitiska agenda.
Iranska kvinnosamfundet i Sverige, IKSS,
ikss20000@gmail.com
