FFFI, Stockholm- Med inbjudan av Förenade Föreningar för ett Fritt Iran samlades närmare än hundra svensk-iranier och människorättsaktivister utanför den iranska ambassaden i Lidingö för att protestera mot den iranska regimens godtyckliga avrättningar. Igår avrättades en oppositionsman, anklagad för samröre med Irans huvudsakliga oppositionsgrupp Folkets Mujahedin.
Samtidigt avrättades en annan man anklagad för spioneri för Israel under den senaste i raden av avrättningar i Teherans ökända Evin-fängelse. Dessa handlingar har fått många svarta rubriker i den internationella pressen och väckt omvärldens avsky mot prästerskapet och dess grymma styr i Iran. Bland talarana vid protestaktionen fanns Gösta Grönroos, vice ordförande för Friends of a free Iran, FOFI som sade i sitt tal att:
”Omvärlden kan inte stillatigande bevittna dessa brott, utan måste utan förbehåll kräva att dödsdomarna hävs och att de gripna omedelbart sätts på fri fot. Det är ingen slump att den iranska regimen samtidigt utövar allt sitt inflytande på den irakiska regimen i syfte att kväsa motståndet i Camp Ashraf.
Ingen, ingen förutom möjligen Carl Bildt, tror längre på den katastrofala, kritiska dialogens politik. Men det finns tröst: även till den svenska regeringen säger jag: slut upp bakom det iranska folkets krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Ni har ingenting att förlora, och allt att vinna!”
Protestaktionen avslutades med en fackelceremoni till minne av Ali Saremi samt för att hedra alla de som idag sitter i prästerskapets fängelser och riskerar avrättning endast för att de kräver frihet och demokrati för sina landsmän.
Nedan följer Gösta Grönrooss tal vid protestaktionen i sin helhet:
Kära vänner,
Avrättningen av Ali Saremi avslöjar skräcken för den organiserade motståndsrörelsen som sprider sig i den iranska regimen. Saremi, som stod upp redan mot Shahens förtryck, avrättades med hänvisning till ”kontrarevolutionära” aktiviteter. Brotten bestod i att delta i en minneshögtid för att hedra offren för massakern på politiska moståndare 1988 och i ett besök hos sonen Akbar i Camp Ashraf i Irak. Oskyldiga handlingar kan tyckas, men för den hårt ansatta diktaturregimen utgör varje samröre med, ja, varje påminnelse om det organiserade motståndet i Folkets mujahedin ett dödligt hot.
Men Ali Saremi var inte ensam i sitt motstånd mot den iranska diktaturen. Förutom Saremi är en lång rad politiska aktivister dömda till döden och väntar nu på avrättning. Omedelbart efter avrättningen av Saremi greps anhöriga till denne. Omvärlden kan inte stillatigande bevittna dessa brott, utan måste utan förbehåll kräva att dödsdomarna hävs och att de gripna omedelbart sätts på fri fot.
Det är ingen slump att den iranska regimen samtidigt utövar allt sitt inflytande på den irakiska regimen i syfte att kväsa motståndet i Camp Ashraf. På juldagen såg vi återigen hur de irakiska säkerhetsstyrkor, som har ansvaret att beskydda Camp Ashrafs obeväpnade invånare, istället angrep dem. Hur kan 3 000 obeväpnade kvinnor och män, som i praktiken befinner sig i fångenskap i den irakiska öknen, utgöra en så stor källa till oro i Teheran? Svaret är att den iranska motståndsrörelsen utgör det största hoppet för iranierna och därmed det största hotet mot regimen i Iran. Därför befinner sig dessa 3 000 män och kvinnor i en mycket utsatt situation. För att förhindra en massaker måste neutrala, internationella styrkor snarast överta beskyddet av Camp Ashraf.
Sönderfallet av den iranska regimen sker på bred front. Höga tjänstemän, nu senast utrikesministern, får sparken. Inte bara de demonstrerande studenterna visar sin avsky för makthavarna. Även långt inne i regimen pyser missnöjet, och allt fler inser också att det är dags att byta sida. Medlemmar i den represssiva makten såsom revolutionsgardet deserterar. Ambassadpersonal världen över hoppar av. Kan vi hoppas på att kollegerna till avhoppad personal i Oslo och Helsingfors här på Lidingö vågar inse utvecklingen. Alla vi som står här kan bara med våra öppna famnar välkomna våra bröder på ambassaden. Kom ut! Slut upp bakom det iranska folkets krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Ni har ingenting att förlora, och allt att vinna!
Jag vill också rikta en appell till den svenska regeringen och utrikesdepartementet. Enligt läckor publicerade av Wikileaks intar Sverige den föga hedersamma ställningen som den iranska regimens bästa vän bland EUs stater. Sverige har inte bara försökt stoppa utökade sanktioner, utan också öppet deklarerat att man inte har för avsikt att följa sanktionsbesluten. Nog kan man förstå regeringens intresse av att göda svenska exportföretag, men stå i så fall öppet för denna cyniska politik, istället för att tala om ekonomiskt utbyte som ett medel att demokratisera Iran. Ingen, ingen förutom möjligen Carl Bildt, tror längre på den katastrofala, kritiska dialogens politik. Men det finns tröst: även till den svenska regeringen säger jag: slut upp bakom det iranska folkets krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Ni har ingenting att förlora, och allt att vinna!
Jag underskattar inte regimens förmåga att genom brutal repression mot det iranska folket, genom att utveckla kärnvapen, och genom att skapa regionala kriser kan skaffa sig ett andrum. Därför är det glädjande att världssamfundet, låt vara sent och obeslutsamt, och trots svenskt motstånd, har infört mer omfattande sanktioner mot Iran. Men det räcker inte. Sanktioner måste avse själva regimen och inte bara kärnvapenprogrammet. Sanktionerna måste avse iraniernas rätt att välja sin framtid i fria och rättvisa val under FN:s överinseende.
Om omvärlden kan öka trycket på Iran genom sanktioner och politisk isolering kommer sönderfallet att eskalera. Men motståndet mot den nuvarande regimen måste förenas med stöd för den demokratiska oppositionen. Omvärlden kan inte, lika lite som den svenska regeringen, ignorera det iranska nationella motståndsrådet och Folkets mujahedin. Målsättningen från motståndsrörelsen är glasklar: att återföra makten och respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna till iranierna. Jag uppmanar omvärlden att sluta upp bakom denna målsättning. Ni har ingenting att förlora, och allt att vinna!
