Pressmeddelande
den 9 juli 2010-
Förenade Föreningar För ett Fritt Iran (FFFI) anordnar den 10 juli 2010 kl. 13:30 en manifestation i Stockholm på Sergels torg (Övre plan) till stöd för de folkliga protesterna som för närvarande pågår inne i Iran.
Manifestationen anordnas även till stöd för de som denna vecka deltar i omfattande strejker i Iran.
I tisdags gick affärsmännen vid Tehrans stora bazaar (stora marknaden) ut i strejk, inklusive juvelerare och andra hantverkare, i protest mot en nyligen införd skattebeslut som drabbat handlarna hårt. Minst en person dödades i sammandrabbningar med polisen i onsdags. Protesterna har spridit sig i andra delar och fortsätter trots att myndigheterna lovat att dra tillbaka beslutet om skattehöjning. Demonstranterna uppges ropa ”Död åt Ahmadinejad”, Irans president, samt ”Död åt Khamenei”, Irans högste andlige ledare.
Samtidigt vill vi också uppmärksamma studentupproren i Iran 1999. Den 8 juli 1999 är en viktig tidpunkt för den iranska frihets- och jämlikhetsrörelsen. Efter massiva studentprotester för pressfrihet stormade säkerhetsstyrkor på kvällen den 8 juli 1999 in i ett studenthem vid Teherans universitet. Under detta brutala angrepp mördades tre personer, många sårades och ett flertal arresterades. Dagen efter ägde omfattande protestaktioner av både studenter och andra rum i Tehran och i flera andra städer i Iran, protester som sedan pågick under sex dagar.
Liknande demonstrationer har arrangerats av sympatisörer av den iranska motståndsrörelsen i 15 olika städer i Europa, USA, Kanada och Australien .
Gösta Grönroos var en av talarna:
Kära vänner,
för ett år sedan uppmanade jag bazaarsamfundet i Iran att sluta upp bakom det folkliga upproret mot diktaturregimen. Jag gjorde det väl medveten om att bazaarsamfundet – med betydelsefulla undantag – räknas som ett politiskt konservativt fäste. Nu betyder det inte att bazaarsamfundet någonsin skulle ha varit en varm anhängare av den nuvarande regimen. Däremot värnar det sina egna intressen, och kan inte förväntas stå i första ledet i motståndskampen mot regimen. Därför sänder den senaste veckans strejker i bazarerna i Teheran och Tabriz, med dödsfall som följd, en tydlig signal om att ytterligare en tung sektor av det iranska samhället tar öppen ställning mot regimen.
Glöm inte att stora delar av prästerskapet, inklusive de högsta andliga ledarna i Iran, redan tagit ställning mot den s k högste andlige ledaren, Ali Khamenei, som inte ens intar högsta rang i den shiitisk prästerskapet. Med både prästerskapet och nu även bazaarsamfundet mot sig kan den iranska juntan endast förlita sig på ökad repression.
Låt det alltså stå klart att den nuvarande regimen står bortom all räddning. Under nästan två decennier har omvärlden, inklusive EU, och Sverige, utgått från att den iranska regimen äger en folklig legitimitet och att all förändring därför måste ske inifrån. Allt tal om ett regimskifte har viftats bort som imperialistiska önskedrömmar. Se sanningen: detta antagande är inte bara grovt felaktigt, utan utgör dessutom en grov imperialistisk kränkning av det iranska folkets värdighet.
Inse att när över en miljon Teheranbor drar ut på gatorna i trots mot inrikesministeriets demonstrationsförbud är det mer än oegentligheter i rösträkningen i presidentvalet som står på spel. I själva verket är de scener vi sett utspela sig på gatorna i Teheran, i Mashad, i Shiraz, i Isfahan, och på många andra ställen, ett uttryck för det iranska folkets slutgiltiga dom över trettio års tyranni. Kampen står inte mellan Ahmadinejad och Mousavi, inte mellan Khamenei och Rafsanjani, utan mellan ett folk och en diktatur som gång på gång trampar på iraniernas värdighet.
Om omvärlden vill göra bot för sina imperialistiska försyndelser mot Iran i det förflutna, så är det genom att helhjärtat stödja det iranska folkets kamp för att bli kvitt denna regim.
Jag underskattar inte regimens förmåga att genom brutal repression mot det iranska folket, genom att utveckla kärnvapen, och genom att skapa regionala kriser kan skaffa sig ett andrum. Därför är det glädjande att världssamfundet, låt vara sent och obeslutsamt, äntligen inför mer omfattande sanktioner mot Iran. Men det räcker inte. Sanktioner måste avse själva regimen och inte bara kärnvapenprogrammet. Sanktionerna måste avse iraniernas rätt att välja sin framtid i fria och rättvisa val under FNs överinseende.
Låt mig än en gång slå fast att kampen i Iran inte är mellan islam och icke-islam De troende muslimerna ser med avsky på hur deras tro missbrukas i syfte att ge oinskränkt makt till ett fåtal minst sagt ogudaktiga förbrytare. Stöd till oppositionen i Iran är inte ett ställningstagande mot islam, utan mot dem som missbrukat islam för världslig makt. Den islamiska republiken är inte ett uttryck för iraniernas religiösa fromhet, och den saknar all folklig, historisk, religiös eller kulturell legitimitet.
För ett år sedan var bazaarsamfundet inte moget för ett ställningstagande. Som en följd av den ökande internationella isoleringen av Iran vaknar även bazaaren. Nu återstår endast en sektor: den repressiva apparaten själv. Även på den punkten sker en snabb utveckling. Det är slående att revolutionsgardets befälhavare oroas över det ökande antalet deserteringar. Om omvärlden kan öka trycket på Iran genom sanktioner och politisk isolering kommer denna utveckling att eskalera och till slut försvaga regimens sista bastion.
Men motståndet mot den nuvarande regimen måste förenas med stöd för den demokratiska oppositionen. Vår regering kan inte ignorera tiotusentals iranier som samlas i Paris till stöd för det iranska nationella motståndsrådet och för Folkets mujahedin. Målsättningen från motståndsrörelsen är glasklar: att återföra makten och respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna till iranierna. Det borde inte vara svårt att ge denna
Friends of a Free Iran
Sverige
drar ut på gatorna i trots mot inrikesministeriets demonstrationsförbud är det mer än oegentligheter i rösträkningen i presidentvalet som står på spel. I själva fast att kampen i Iran inte är mellan islam och icke-islam De troende
